maiersara.blogg.se

Just nu är hela swimrun-historien ett dilemma. Om jag bortser från det som jag just nu inte kan påverka och istället fördjupar mig lite i klädfrågan kan jag konstatera att det inte är helt lätt det heller. 

Förra veckan, när det var trettio grader varmt, var jag helt inne på att jag skulle köra utan neopren. För att det är helt hopplöst att springa i och för att värmen skulle döda en gummiklädd kropp. Då fick jag ett litet rus och köpte en tri-dräkt.

 

Tänkte använda det linnet i kombination med korta springtights. Det skulle sinka simningen nåt kopiöst men jag skulle kanske kunna springa som folk. Och springa är ju det vi ska göra mest. Nu när det har regnat och varit fjorton grader hela veckan misstänker jag starkt att jag kommer att frysa ihjäl utan våtdräkt. Bara tanken på att springa omkring i blöt lycra i fem timmar utan värmande sol får mig att huttra.

 

Långbent och långärmad våtdräkt är uteslutet. Man dör. Men jag klarade inte att klippa min fina dräkt. Särskilt inte efter att den skött sig så bra på vansbrosimningen. Blotta tanken skar sönder min själ. Nödlösningen: Blocket! Jag klickade runt på måfå och hittade en massor med år gammal surfdräkt som jag fick köpa av en charmig liten tant i Sandviken för 200 kr. Det kan ju omöjligt vara sämre än att simma utan. Jag satte saxen i den direkt. No hard feelings där. 

 

Idag körde jag ett snabbtest av min nya guling. Märket heter gul, men lika lite som den är gul, lika trevlig var den att simma i. Okej det var sidvind och supervågigt och jag var ute på min första ensamsimning i öppet vatten (mamma satt på land) så jag spände mig ju en del. Men. Det är skillnad på dräkt och dräkt kan jag ju konstatera. Jämförelsevis noll flytförmåga. Jag kom ingenstans. 

 

Jag simmade från mammas och pappas båtbrygga över till badplatsen på andra sidan viken, kanske runt 300m. Därifrån sprang jag lite stig och grusväg innan jag vände samma väg tillbaka. Löpningen funkade okej. Benen kändes lite domnade direkt efter simmet men det gick till sig ganska snabbt. Det var en fröjd att ha underbenen fria. Dock lite jobbigt att lufsa runt med simbojen under armen, men jag sammanfattar ändå tre, nästan fyra kilometer löpning som jag faktiskt överlevde. Hade en lite inklämd bröstkorg och därav lite tungt att andas men det löser ju sig om jag cabbar. Eller klipper bort den där halsgrejen.

Förvirrad lonesome swimrunner.