Skidpremiär

"Hej, du måste köpa nya stavar!!"
 
Knappt hann han andas mellan hälsningsfrasen och den försiktiga dissen av min utrustning, så det var nog dagens sanning. Eller ja, jag vet att det var det. De är fruktansvärt fula och rysligt gamla. Men framförallt, efter fyra vändor med stavlöpning fanns det inte mycket till spetsar kvar på dem.
 
Skitsamma, jag skulle få åka längdskidor idag. Och det blev lite hastigt påkommet så just idag hade jag den utrustning jag hade. Skidorna hade stått orörda i trapphuset i ett år och jag tänkte att förra vinterns enda åktur inte borde ha slitit så mycket på den där vallatejpen. Så, jag tog dem och jag packade in dem i bilen utan att fundera särskilt mycket.
 
Klockan 7:30 vid tegelbruket. God morgon världen.
 
Maarit och Anders skulle till Högbo och jag hakade på efter löftet att jag inte skulle kunna komma bort på det där 1500m-varvet. Jag kände direkt att jag varken hade fäste eller glid eftersom jag inte kom någon vart när jag försökte staka och eftersom jag var tvungen att promenera skidor så fort det sluttade det minsta uppför. Det enda som var positivt med eländet var att det gick otroligt långsamt utför också, så jag behövde inte parera för någon fart som jag inte klarade av. Skönt.
 
Efter tre evighetsvarv kände jag mig dock mest frustrerad. Det. Går. Inte. Klev av skidorna och gick in i butiken och frågade tjejen där om det bara var fel på mig eller om jag faktiskt hade lite dåliga skidor. Hon sa att tejpen var torr och att glidvallan var obefintlig och att det bara var att göra om. Jaha okej, bra. Åkte ett varv till, rätt tillfreds med att det inte bara var jag som var kass. Sen var det inte kul mer, och jag tänkte att 6 kilometer ändå är en början. Packade ihop skidorna och klev i täckjackan och tänkte att här står jag bra tills proffsen har åkt färdigt.
 
Efter en stund kom Anders och ställde ifrån sig sina stavar, ganska snart kom han igen och tyckte att nu skulle vi faktiskt åka ett varv tillsammans. Åkejrå. Alltså, jag pustandes och stånkandes med stavar och han bromsandes bakom mig utan stavar. Men plötsligt fick jag staktips och coachning och pådrivning och pepp och det blev fyra kilometer till av bara farten. Eller nä, någon fart hade jag ju fortfarande inte. Men lite mindre frustration. Så nej, man ger kanske inte bara upp. Och tydligen gick det att locka fram ett litet smajl på den här skidåkarn när det var färdigt. En mil till skidloggboken. Tack för idag!  
 
 
Och jag åkte faktiskt och köpte nya stavar på direkten. Och lite valla med. Får se vad en (läs: mekanikern) kan åstadkomma med den. Förhoppningsvis en ny tur på nyårsdagen. 
 
Update två timmar senare:
Tjohopp, tjohej. Klickfingret var visst framme. Snabbt och smidigt så var den saken biff. Jamen då åker vi väl då.