Vattenfall World Triathlon Stockholm
It's Done! Två timmar, femtiofyra minuter och trettiofyra sekunder tog det. Från startsmällen tills jag att kräktes över ett stängsel på andra sidan mållinjen. Men vi tar det väl från början.
Före loppet
Jag kom relativt tidigt i säng igår kväll och sov bra och vaknade utvilad när klockan ringde 06:30. Ovanligt en pre-race-natt. Men välkommet. Pigg och förväntansfull packade jag på mig tri-dräkt och springskorna och mitt race-belt. Vilken jäkla färg det har. Hur tänkte jag? Look like a triathlete?
Jag stoppade det jag absolut skulle behöva för tävlingen i påsen som man fick vid nummerlappsutdelningen. Hade ju varken låda eller vettig väska, och ryktet sa att växlingsområdet var trååååågt. Cykelskor och badmössa och glasögon fick utan problem plats. En extra vattenflaska för sportdryck, ett paket dextrosol, vaselin. Våtdräkt och hjälm på cykeln. Snodde en liten handduk från hotellet till fötterna. Hoppas att de inte tänker debitera mig för det.
Igår kväll hade vi sett ut en bra plats där Kalle skulle kunna ställa av mig och alla mina tusen saker, någon parallellgata bort från växlingsområdet. Skönt att slippa försöka cykla med alla prylar. Eller gå för den delen. Nu kände jag att jag hade tid att vänta in hotellfrukosten som öppnade 07:30 och ändå ha möjlighet att komma i god tid till min start vid 10. Försökte äta så mycket jag bara kunde, men det är svårt på tävlingsdagar. Särskilt på tävlingsdagar där viss stressfaktor finns med i bilden.
En liten kö var det till incheckningen när jag kom, men inte särskilt lång. Väl inne i det gigantiska växlingsområdet blev vi tilldelade en bokstav efter startgrupp där cykeln skulle hängas upp på lämplig plats. Jag kom bland de första i min startgrupp och hade många lediga platser att välja mellan. Dock hade jag ingen aning om hur jag skulle välja en plats taktiskt. Det fanns nog kanske fyra små gångar markerade med L. Alltså åtta rader. Platserna på kanten var upptagna allihopa, så jag fattade att de var de bästa. Jag fick en plats lite mer mitt i. Tyckte att jag hade hyfsade riktmärken, och skulle inte ha några problem att komma ihåg mitt nummer. L18. Senare skulle jag fatta att numren inte alls satt i ordning, och precis innan jag gick bort till simstarten såg växlingsområdet ut såhär. Ändå fattade jag inte att jag skulle kolla extra noga, räkna rader och förvissa mig om exakt vart jag hade min cykel. Det vet jag till nästa gång.
Simning 1500m - 29:23
Jag tänkte lite kaxigt att det inte var någon Einstein-matte som krävdes för att räkna ut att jag skulle ligga bra med efter simningen. Även om jag inte är någon supersimmare simmar ow-lopp så är det inte så himla många triathleter som har någon simbakgrund alls. Tänkte att chansen att jag skulle simma ifrån de här konkurrenterna var lite större. Jag försökte därför lägga mig långt fram för att slippa bröstsimmare. Det gick enligt plan. Jag kom dock väldigt långt till höger och fick en ganska sned riktning till första bojen så det blev nog några meter extra där. Gungeligung och ganska bråkiga vågor. Ett tag tyckte jag att de var ännu större än förra helgen. Ingen i vägen och ganska klent med viftande armar att ta sikte på. Dock såg jag hela tiden alla bojar så det var inte så svårt att lista ut vart jag skulle. Vid rundningen efter halva sträckan började jag komma ikapp folk i gruppen före. Bröstsimmare såklart. Så här tidigt var det ändå ganska glest mellan dem så det var inga problem att passera. När jag guppade vidare mot stadshuset blev de dock fler och fler och ett tag var det lite småtrångt. När jag tog mig i land på simbryggan efter mina avverkade 1500m sneglade jag på klockan som visade 28:43. Inte helt nöjd eftersom jag hoppats på 25, men vågorna gjorde sitt till. Lite oklart är det vart tiden stoppades eftersom min simtid i resultatlistan blev 29 minuter och 23 sekunder. Skit samma egentligen.
T1 - 6:06
Det trixigaste inför simningen hade varit att bestämma om klockan skulle få sitta under eller utanpå våtdräkten. Jag valde att ha den utanpå för att smidigt kunna starta den precis på signalen. Jag tänkte att jag skulle hinna trassla av mig den, få av våtdräktsärmen och få på klockan igen medan jag sprang till min cykel. Hade hunnit mer än så, för jäklar vad långt det var att springa.
Jag kände mig helt väck när jag kom upp ur vattnet. Jag brukar inte ha så mycket problem med yrsel och jag brukar inte ha så mycket problem med att få vatten i öronen. Dock brukar jag heller inte särskilt ofta ge mig på att försöka springa direkt när jag kommer upp ur vattnet. Definitivt inte efter att ändå ha simmat relativt hårt. Jag kände mig vinglig, lite illamående och suddig i blicken. Det hade inte helt hunnit släppa innan jag nådde växlingsplatserna för grupp L.
Jag hade totalt 9:e simtid bland tjejerna, så varenda cykel hängde ju kvar. Det är nu jag skulle ha haft bättre koll. Det känns som att jag irrade i en evighet där bland raderna. L18 kom jag ihåg och försökte navigera bland numren men de var inte i ordning. Såg inte min hjälm, såg inte mina skor. Bytte rad, letade igen. Och igen. Till slut kände jag igen min granne som också simmat snabbt. Då hittade jag min cykel. Fick enkelt av våtdräkten och på med strumpor och cykelskor, nummerlapp och hjälm. Några klunkar sportdryck och så ned med cykeln från ställningen. Bestyren på växlingsplatsen tog inte superlång tid.
Hela växlingsområdet var ju dock 700 meter långt och väldigt många av dessa meter återstod nu för mig att springa med cykel och cykelskor. Jag kan knappt gå i mina cykelskor. Än mindre springa. Önskar att jag hade kunnat ha dem hänga i pedalerna och sno på dem i farten som proffsen. Stapplade fram, vingligt och långsamt. Cykeln vinglade i kullerstenen. Många sprang förbi. Till slut var jag ute och fick hoppa på cykeln. I med två dextrosol och så iväg.
När jag sa åt klockan att byta sport hade det gått 35 minuter och 28 sekunder. Över 6 minuter i den där växlingen. Inte okej.
Cykel 40 km - 1:22:57
Väl uppe på cykeln kände jag ganska tidigt att jag faktiskt inte var rädd, trots att jag bävat för trängsel och tighta svängar. Mest var jag bara taggad. Taggad att bomba på för min danmarkshjälte som ganska samtidigt borde vara i början på sin betydligt längre cykling. De här fyra små milen skulle jag kunna reda ut. Redan upp på Västerbron första gången kände jag att det var bra tryck i cykelbenen. Inga kalla muskler, inte låst eller domnat eller syra och definitivt inga krampkänningar. Och jag har starka uppförsbackeben. Det finns lite självförtroende i dem. Jag sittcyklade mig förbi en efter en och såg sen till att peta i höga växlar och trampa på när bron vände nedåt. Dock slutade den backen i en skarp och knixig kurva där jag fick sakta ned till nästan noll. Det var många sådana svängar och där märks det tydligt att jag är en fegcyklist. De raka partierna var istället en fröjd att cykla. Inte ont någonstans och bra tryck i benen.
På andra varvet hade jag sällskap av en tjej och en kille som jag utan problem cyklade om på rak väg men som körde om mig så fort det svängde. Om och om, hela tiden. Skrattade åt det till slut och så plötsligt var de borta. Vi cyklade tre varv på en bana vars vändpunkter var ganska snäva 180-svängar. Jag rullade lååångsamt och långt ut och hade noll fart med mig ut ur svängen. På tredje varvet tänkte jag att jag skulle prova om det gick snabbare och snävare ifall jag klickade loss innerfoten. Fick genast en kommentar från en tjej som undrade om det var "nåt nytt". Hela jag är nåt nytt svarade jag och cyklade ifrån henne. Hon verkade inte precis vara någon proffscyklist själv.
Fegcyklarn får även problem när det kommer till vattendrickande och energiintag på cykelmomentet. Jag vågar verkligen inte släppa styret. Samtidigt är jag alldeles för tidsgirig för att vilja stanna. Tog ändå ett snabbt vattenstopp precis innan jag stack ut på tredje varvet. I med två dextrosol också, och så trampa vidare. Jaga ikapp dem som blåste förbi mig när jag stod stilla, näst sista gången upp för Västerbron. Det håller ju inte. Måste kunna dricka när jag cyklar.
På sista varvet hade det dykt upp en massa sprinters också. De cyklade delvis samma bana som vi så på vissa partier var det mycket trängre och lite svårt att komma förbi när det var smalt. Det begränsade också min fart lite. Det fanns mer i benen, men jag tänkte att jag ju ska kunna springa också. Och orkesmässigt kändes det inte som att det borde bli något problem när jag hoppade av cykeln efter 1 timme och 23 minuters trampande. Inte missnöjd med det, med tanke på hur ofta och hur mycket jag fick sakta in. Begränsningen satt i banan idag, inte i mina cykelben. De var på topp.
T2 - 4:14
Den här gången tänkte jag att jag inte skulle springa i cykelskor. De ska ju ändå av, så jag bar dem i handen och sprang i strumpfötterna in med cykeln. Trots att min cykeltid inte var bättre än 139 (och före det en T1 som nummer 217 (!!)) hade inte särskilt många grupp L-tjejer hittat tillbaka med sina cyklar när jag kom tillbaka. Ganska tomt i växlingsfållan betydde att jag såg de lysande blågula asics-skorna på håll. Slängde upp cykeln och hjälmen, klev i skorna, några sportdrycksklunkar och lite vatten. Processen tog 4 minuter och 14 sekunder. I den tiden finns som sagt 700m transit-löpning.
Löpning 10km - 51:57
Hur mycket fanns det kvar i benen för en mil löpning? Det brukar ju skaka till sig efter en liten stund men nu fanns det en begränsning på himlen också. Solen. Jag har jobbigt med löpning med solen i ansiktet. Det jobbigaste med efter-cykel-spring brukar annars vara att kvoten tempo/ansträngning är så mycket lägre att det känns som att jag står stilla. Jag fattar inte hur mycket jag tar i eftersom det går så vansinnigt långsamt i jämförelse med cyklingen. Stapplade i väg mot slottet för det första pre-varvnings-varvet och första kilometern pep till på 5:06. Den känslan hade jag inte. Det var stappligt och tungt. Tänkte att det skulle släppa, men det blev aldrig riktigt roligt att springa idag. Myrsteg mot vattenstationen. Drack och hällde på mig ungefär lika delar. Frös och var varm om vartannat. Att jag ryser i steksol är ett tydligt tecken på att jag nog har druckit för lite. Slottsbacken var värst. Såklart. De tre första gångerna varvade jag gång och myrstegslöpning upp där. Kände att det nästan var jobbigare att gå än att försöka springa. Ner mot Gamla Stan gick det lättare och på sista varvet blev jag dessutom omkörd av grymma Aron som rullade för barncancerfonden och fick lite extra pepp av det. Började snegla på klockan för att se hur jag låg till mot mitt tretimmarsmål. Det kändes lugnt, men jag ville ändå ta den där förbannade backen på riktigt sista gången. Trots att jag nog faktiskt inte orkade det. Och så gick det som det gick. Spydde direkt jag kom i mål. Men ändå, en mil under femtiotvå, trots att det var genomtungt, trots att jag stannade och drack vatten fyra gånger och trots att jag gick upp för slottsbacken tre gånger. Jag kan inte vara annat än nöjd med det.
Sammanfattingsvis
1500m -40km - 10km på 2:54:34 och tidsmålet på tre timmar uppfylldes med ganska bra marginal.
Speakern på VM-tävlingen igår sa att triathlon egentligen är sex grenar. Utöver simning, cykling och löpning tillkommer även växling, shopping och bortförklaringar. Jag är benägen att skriva under på det. Jag tappade säkert bort åtminstone en minut i den första växlingen eftersom jag inte hittade min cykel. Nybörjarmisstag skyller jag på där. På femtionde plats av tjejerna i motionsklassen har jag den dittills överlägset sämsta T1-tiden. Cyklingen handlar mycket om att ha rätt prylar, men det är inte främst en rymdmonstercykel som kommer göra att jag klarar en IM-cykling om ett år. Min cykel skötte sig exemplariskt idag, och en sak som var skönt att se före start var hur vanliga alla deltagare såg ut. Det var få som cyklade på något utomjordiskt, troligen för att det var så relativt kort distans. Nä, jag måste helt enkelt bli bättre på att cykla. Jag måste bli tuffare, bättre på knixiga svängar, bättre på att cykla plant och nedför och definitivt klara av att göra saker medans jag cyklar. En bortförklaring skulle kunna vara att banan var för knixig för att jag skulle kunna göra ett bra snitt idag, men den var ju lika knixig för alla. Jag är inte bättre. Jag måste cykla mer. Men ändå är cyklingen det mest positiva idag. För att det kändes så bra. Jag kände mig stark och jag kände inte av några konstigheter i vare sig nacke eller svank. Löpningen var hemsk, men den är också positiv på det viset att den gick oväntat snabbt. Jag förväntade mig inte en mil på femtiotvå med dagens känsla. Med solen som var superjobbig och med alla stopp och promenader. Jag är förvånad. Men glad.
Med mig hem har jag nu en finisher-tröja i funktionsmaterial. Äntligen. På den står det dessutom att jag är triathlet.
