13 sekunder

Tretton ynkliga små sekunder ifrån en officiell milloppstid under 50 minuter. Jag hade några meter kvar när klockan tickade över 50. Resultatlistan säger 10km på 50:13,5. Snabbare än tjejmilens 50,52 men frågan är hur det är med sträckorna. Jag vet inte hur pålitlig gps jag har i telefonen. När jag stoppade tiden på 50,33 efter några sekunders fipplande efter målgång hade den mätt upp 9,90 km. Jag vill ju i båda fallen lita på arrangörerna och tro att loppet var 10000 meter precis. I så fall är det här mitt snabbaste 10km-lopp. Det tredje någonsin på 10km, men det snabbaste. Jag är lika delar småbesviken och hysteriskt supernöjd. Nöjd för att jag gjorde läpcomeback för mindre än två veckor sen. Lite besviken för att tjejerna jag sprang om precis före spurten gick imål på 49,56. Om det inte vore för alla hjärnspöken skulle jag också kunna spurta. När jag springer ensam har jag alltid en spurt, men det går aldrig när jag kommer till ett upplopp av ett lopp. Då är det tvärnit och knappt styrfart sista biten. Mår så fruktansvärt dåligt. Sen känner jag efteråt att det hade kunna gå att krama ur lite till. Det hade ju varit ett synnerligen bra tillfälle för tretton små sekunder. Ge mig ett nytt millopp snarast för nästa gång går det. Jag ska träna huvudet tills dess.


Uppdatering med lite distans en dag senare. Jag blir mer och mer nöjd hela tiden. Jag fånflinar när jag läser den här resultatlistan. Och jag läser den igen och igen och igen. Jag noterade inte igår att jag faktiskt kom topp 20. Det säger verkligen ingenting egentligen och det är dumt att jämföra sig med andra. Men ofrånkomligen, placering 19 av 69 startande damer på 10km innebär att jag slog 50 stycken. Många av dessa 50 har förmodligen betydligt mer kontinuitet i sin löpverksamhet än vad jag har haft den här hösten. Det är nu jag ska förstå att det gick orimligt bra.




↑