maiersara.blogg.se

Det är nytt år. Nytt år innebär en inflation i nystarter och förändringar och överallt dyker det upp bilder på perfekta och funktioella magar som inte duger i maginnehavarens ögon. Magar som dallrar lite för mycket och måste plattas till. Midjemått som är lite för stora och måste minskas. Människor låter sitt självhat lysa ohämmat i alla sociala kanaler och det är så sorgligt. Och det är så sorgligt att jag har gjort det själv också.

 

Bilden nedan visar Sara 2013 till vänster och Sara 2014 till höger. Samma tjej iklädd samma bikini badandes i samma sjö. Ett år emellan. Sara 2013 hade precis flyttat hem från fyra års universitetsplugg med inte alls särskilt mycket träning och inte alls särskilt hälsosam livsstil i bagaget. Sara 2014 hade haft ett år med stora mängder fritid och träffat tränningstokiga kompisar på sommarjobbet. Vi tränade fan jämt. Och det visade ju sig.   

 

Alltså, här står Sara 2014 och spänner sig. Låter den nya kroppen definiera hela sin preson. Likt alla andra prestationer. Skitnöjd över att alla hysteriska timmar med träning gjort att vågen visar 52 istället för 62 och att springmilen klockas på 50 minuter istället för 65. Står där fast i något slags villfarelse om att kroppsförändringen kommer att vara för evigt och att det berättigar ett ohämmat hatande av den jag tidigare var. Nu duger jag. Nu är jag bra. Lovar mig själv att aldrig aldrig mer väga över 60 kg igen. Aldrig mer beblanda mig med Sara 2013 igen. Trots att det var lika mycket jag i den kroppen också. En kropp som i högsta grad var funktionell. Den begränsade mig inte i något avseende. Samma själ och hjärta. Samma drömmar och rädslor. Samma existentiella värde. Bara lite större omfång på mage och lår. Sara 2014 reflekteraade förstås aldrig över vilka konsekvenser det skulle kunna få för självkänslan om vågen skulle börja ticka uppåt igen. Om jag skulle återgå till den version av mig själv som jag så hårt hatade. Ännu mer självförakt. Ännu mer hat. Risk för ännu större restriktioner och drastiska metoder för att upprätthålla det där påhittade idealet.

 

Sara 2019 väger garanterat mer än vad Sara 2013 gjorde. Till viss det på grund av att jag stoppar i mig mediciner som orsakar hormonrubbningar och viktuppgång. Till annan del på grund av att jag bara låtit tiden ha sin gång. Jag har en kropp som bråkar och jag kan inte träna det jag vill eller hur mycket jag vill men jag äter det jag vill när jag vill och kroppen förändras därefter. Jag kan inte säga att de är fritt från problem. Jag tampas med tankar och skev kroppsuppfattning varje dag. Sara 2019 är dock fem år klokare och VET att kroppen, vars insida ju fortfarande är densamma, har ett större syfte än att bara vara smal. Sara 2019 har få drömmar som är större än drömmen om en smärtfri kropp. Få längt som är större än längtan efter att få springa en mil igen. Och det är helt oväsentligt om den springs på 50 eller 65 eller 85 minuter.

 

Jag kommer aldrig mer i klartext säga att jag strävar efter ett visst utseende på min kropp. Både för att jag är mån om den själ som ska fortsätta bo i den här kroppen, men också för att jag är mån om alla andra själar. Jag vill inte tvinga på någon annan mitt självhat. Vill inte riskera att trigga igång ett ätstört beteende hos någon som kanske är ännu mer osäker än vad jag är. Vill inte sätta en etikett på vilken kropp som är rätt och vilken som är fel. Såklart ska folk uppvisa förändringsvilja och driv, men måste det bara handla om att förändra kroppen mindre? Klart att vi ska sätta mål och uppnå mål, men kan det inte få handla lite mer om vad kroppen ska uträtta? Hur den ska kännas? Hur den ska må? Det måste gå att värdera kroppen och personen i kroppen utifrån andra egenskaper än hur den ser ut. Slippa göra sig själv besviken över saker som egentligen är så komplett oviktiga. Are you with me?