Min helg

Hej hallå i sommarhösten. Vilken underbar helg det var. Ni vet det där märkliga som sker i huvudet på folk VARJE gång det blir någon typ av extremt väder? Oavsett om jättekallt eller jättevarmt så vimlar det plötsligt av bilder på folks termometrar. Inte fina höstfärger, inte barn som kastar löv, inte gulliga hundar mot spegelblanka sjöar. Termometrar. Jag. Fattar. Inte. Grejen. Jahaa, du vill upplysa om att det är tjugo grader varmt den fjortonde oktober hos dig också? Vad konstigt, jag trodde att jag var exakt ensam om det idag. Såvida du inte har bosatt dig på en öde ö i Stilla Havet så inbillar jag mig att majoriteten av dina fejsboksvänner upplever typ samma väder som du. Typ samma. Men lite kul fenomen. Termometerfenomenet.

Men på tal om öde ö i Stilla Havet. Ironman World Championships. Kailua-Kona, Hawaii. I lördags. Shit vilken häftig tävling. Och shit vad kul att jag blev inbjuden till lite samkväm med fina triathlonkompisar på kvällen. Meckis var ju ute med jobbet och fiskade så jag rattade mig ensam men med säker hand hem till Camilla och Ilpo i Valbo på lördagskvällen. Pizzabeställning och livestreaming av tävlingen med det här sköna gänget. Om jag har pondus nog för att arrangera människor i grupp? Not really...

Eftersom jag var ett sjunde och alldeles fritt snurrande hjul på den här partillställningen där alla andra fick hålla tass med någon så är jag ju superglad att det fanns en liten lurv som ville hålla tass med mig också. Bosse. Typ det sötaste jag sett faktiskt. Så charmad. Undslapp ett antal naaaaaw och åååååh som inte de andra gjorde om sina partners, så kanske lite vinstlott ändå. Plutt.

 
När jag rattade hemåt vid klockan 23 var det fortfarande 15 grader ute. Jag fotade inte den termometern heller, så ni får tro på det ändå. När jag kom hem satt jag i sängen med datorn och fortsatte följa tävlingen så länge jag orkade, sen sov jag på tvären i en stor och tom säng. Inte helt oskönt att få bete sig exakt hur man vill ibland faktiskt. När jag vaknade tittade jag på några målgångar av de hjältar som snubblade i mål live där och då efter 14-15 timmar. Mest imponerande såklart att ta del av att det blivit banrekord för både damerna och herrarna. Både 7:52 och 8:26 är helt sinnessjuka tider. Fattar ni? Jag fattar inte.
 
Min söndagsförmiddag spenderades i Storvik tillsammans med denna duo av sköna bönor. Och så det nya lilla miraklet Oscar som vi bara ska försöka förstå att han finns. Men alltså seeeeeeer ni hur fiiiiiiiint det är.
 

Vi köpte sallader och vi promenerade till Näsbysjöns rastplats där vi satt länge länge i solen och bara levde. Slog till och med till på en glass. Kulglass. Det var inte direkt som att restaurangen var beredd på att det kunde bli aktuellt att sälja kulglass i oktober, men det gick ju.

 
Och så fick vi såklart passa på att stjäla den lilla solstrålen lite då och då.

När jag kom hem hade storfiskarn både hunnit hem och hunnit stödvila lite, så vi drog iväg till gården för att kasta lite skrot. Så här va. Att riva ett hus genererar ganska mycket metallskrot. Att därtill ha föräldrar med en hamstringstradition av att spara på gammalt skit i form av maskiner och jävulskap genererar också mycket metallskrot. Och så fordonsintresset med sjuttioelva skruttbilar uppepå det. Det genererar asmycket metallskrot. Vi har lagt allt på en helt brutal hög i väntan på bättre tider. Skrotpriset är ish en krona per kilo och vi har nu fått låna ett flak för att frakta bort allt. Alltså, varenda liten pinal jag lyfter och bär och kastar ner i det där flaket genererar pengar in till det nya huset. Och jag får lyfta skrot utan att behöva åka till gymmet. Win win.

Men mest hade jag ju förstås velat springa på den här sagolika vägen. Men snart. Snart har jag den tio meter utanför min ytterdörr. Och knän som fungerar. Som jag längtar.

Snart ska jag berätta om en kul nyhet. Lite kul i alla fall. Hold on.
↑