maiersara.blogg.se

I lördags åkte Kalle och jag med mamma och pappa till stora stora storstorstaden för att ta del av det beryktade Lidingöloppet. Den korta historien är ungefär att jag gav en startplats till min brorsa i födelsedagspresent när han fyllde 40 i november. Bara som en kul grej. Han hade tidigare samma år bangat att simma Å-simmet med mig för att han inte kom till skott med en egen anmälan. Jag tänkte att om jag anmäler honom till något lopp och han får rimligt med tid att hinna förbereda sig så kanske kanske kanske chansen är större att han verkställer det. Det blev Lidingöloppets 30km och han fick 10,5 månader på sig. Ganska saftigt för en som inte tränade just någonting vid tidpunkten för anmälan kanske. Samtidigt vet jag ju hur sjukt många vanlisar det är som startar och fullföljer sådana här lopp. Trots det, han hade lika gärna kunnat arkivera anmälningsbeviset och gått vidare med sitt lastbilschaffisliv som om absolut ingenting hänt. Det gjorde han inte. Han fick sällskap av en övertaggad fru som tog uppgiften på största allvar och de förberedde sig på bästa sätt och de kom till start och de kom i mål. Jag är så sjukt stolt över dem och glad över att de ville göra det. Vilken skillnad på människa från november till september. Så himla häftigt.

Vi åkte hemifrån vid nio på lördag morgon och parkerade bilen i Bergshamra för att slippa köra in i smeten. Åkte tunnelbana, åkte mer tunnelbana, åkte buss och anlände till Lidingövallen vid lunch. Kalle och jag hetsåt en varsin hamburgare pga stor risk att bli otrevliga (iaf jag) annars. Magnus och Ann skulle starta kl 14 så vi sammanstrålade med dem och gick tillsammans bort till starten. Nervösa och sammanbitna innan start.

När de startat gick vi för att heja längs banan. Först efter 7km där de passerade på lätta ben, och sedan i en brant nedförsbacke efter 2mil. Det såg stabilt ut även där och de hade bra med marginal till reptiden.

När de passerat tog vi oss till målet, mötte upp några fler supporters och väntade in dem i mål. Dit kom de efter 4:09, så himla grymma!

Svårt att skriva race report till ett lopp som en upplevt från sidan. Det är liksom svårt att fylla med så mycket content när jag inte har känt något själv. Den bästa sammanfattningen är att folk ser vääldigt olika ut när de springer. Kul att se. Särskilt kul att se hur folk ser ut när de springer i en brant nedförsbacke efter två mil. En del flyger ju fram. De är provocerande i en klass för sig. För andra ser det inte riktigt lika lätt ut. Vissa försökte backa ner med blandat resultat. Utöver det finns det så mycket sneda kroppar, så mycket dunsande fötter, så mycket svängande armar, så mycket trasiga knän och så mycket krampande vader. Därtill så otroligt mycket bristande förberedelser och så otroligt mycket konstiga kläder. Herregud.

Såklart är jag ledsen över att vi inte kunde springa tillsammans när det var det som var min ursprungliga plan, men jag fick ju helt klart ut mer av Manges lopp när jag stod bredvid. Ett kul äventyr som slutade med en enorm portion thai-kyckling och sen sov jag som en klubbad säl hela vägen hem.