Mitt liv just nu

Oktober är slut och det har redan gått en tredjedel av nästa månad. Ännu en månad av en höst som blev något helt annat än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Plötsligt tog det slut på cykla och springa och istället uppdagades en ny livssituation. En situation som mest handlar om att hanka sig fram genom vardagen med så lite smärta som det går. Jag åt något olämpligt på den helt onödiga utlandssemestern mitt i smällheta sommarhettan och jag straffas för detta tilltag fortfarande. Om det nu ens har med det att göra. Det är fortfarande bara spekulationer och en googlediagnos som jag har satt på mig själv. Fast de sakkunniga jag träffat har hållit med efter idel höjda ögonbryn. Jag har aldrig haft såhär mycket kontakt med vården någonsin i mitt liv och jag hoppas aldrig behöva ha det igen. Det är liksom en helt ny ödmjukhet inför livet och inför andras situationer, för jag fattar nu hur slitigt det är att ens orka vara sjuk.

I slutet på september träffade jag en läkare och fick nya kortisonsprutor. Jag bytte smärtstillande piller på hans inrådan men bytte tillbaka igen efter två veckor då det plötsligt blev tätare mellan mina skov av dåliga dagar. Jag tycktes heller inte få någon vidare effekt av den andra omgången med kortisonsprutor. Två veckor senare skrev jag en egenremiss till reumatologavdelningen på Gävle Sjukhus. En bekant övertygade mig om att jag måste bli utredd av någon som kan det här på riktigt. Jag har fått en tid om två veckor. Jag räknar ner varje dag.

Mina senaste veckor har generellt varit fruktansvärda. Först tog mina livräddande piller slut så att jag var tvungen att byta sort igen. Inte helt självklart att ens få tag på någon som kunde förnya receptet. Det lyckades till slut med appen Doktor.se. Supersmidigt och gratis. Men. Läkaren skriver ut en sort, men man får tydligen alltid det billigaste alternativet på apoteket och den här gången var det någon annan sort som var billigast. Det skulle vara samma verksamma substans, men jag blev så dålig av dem. Efter bara ett par dagar hade jag den hittills sjukaste smärtan. Därutöver tappade jag aptiten totalt, kunde inte sova, fick panikattacker och kände mig totalt överkörd i hela kroppen. Därtill konstant hjärndöd. Jag gick till apoteket och förklarade läget och lyckades få tillbaka rätt sort.

Ytterligare två veckor har gått och det har blivit bättre, framförallt hur kroppen fungerar totalt sett, men det är en helt sjuk nivå av smärta som är mitt normalläge nu. Det är inga problem att sitta på en stol, men det är svårt att både resa sig och sätta sig. Vissa dagar kan jag inte gå ordentligt ens på plan mark. Inga dagar kan jag gå ordentligt ner för en trappa. Det är ordentligt festligt att bo på tredje våningen utan hiss alltså. Och på jobbet har jag bokstavligen hängt sönder ledstången när jag försökt hasa mig ner till kontoret från kaffemaskinen.

I tisdags var jag till vårdcentralen och tog en massa blodprover. Fyra rör och en lång lista på saker som ska undersökas. En del av mig har kommit överens med tanken att jag ska utredas för reumatiska sjukdomar. En del av mig har till och med redan satt diagnosen på mig själv. Jag hör läkaren säga det. Sara, du har en kronisk sjukdom som gör att din kropp alltid kommer vara såhär. Jag har redan tagit ställning till det faktum att det aldrig kommer att bli bra och att det inte blir något av med vare sig springa eller cykla mer. Allt för att förhoppningsvis bara kunna bli positivt överraskad.

Behöver jag säga att träningsmotivationen är lite sådär just nu. Simningen funkar fortfarande, men ibland kan jag inte röra benen alls i något som antyder en benspark. Ibland funkar det så dåligt med frånskjuten i vändningarna att jag tappar massor med tid i min redan långsamma marschfart. Ibland är det bara tråkigt. Tråkigt tråkigt trots passen från Anna. Jag har svårt att se meningen och det gör att jag kanske åker hem och äter kakor istället. Lite för många dagar i veckan. Men trots allt så vill jag ju hoppas. För såhär är det. Ibland så ser jag bilder som den här och ser en genuint lycklig människa. 

 

Faan vad jag saknar att få cykla. Och bara därför har jag gått loss med en anmälningsbonanza som om allt vore som vanligt. Siljan Runt, Vätternrundan, IM Jönköping och Lidingöloppet står på listan över nästa års utmaningar. Jag tänker inte stressa över något av loppen men jag tänker tillåta mig att vara ledsen om det skiter sig. För jävlar vad jag vill att det ska gå alltså. Särskilt när sambons extremsnabba klickfinger gav oss den bästa starttid man kan få på Vätternrundan.

 

 

Han har gått på spinning två gånger i veckan hela hösten. Till och med suttit ett par gånger på trainern. I två månader hade vi cyklingen som gemensamt intresse. De kanske roligaste två månaderna i vår tioåriga relationshistoria. Inte riktigt, men som jag hade längtat efter att vi på riktigt skulle kunna göra saker tillsammans som båda gillar. Nu cyklar han som en galning och jag kan inte vara med. Svårt att förstå hur mycket det svider och hur mycket jag går sönder på insidan varje gång han kvittrar om roliga spinningpass. Inte svårt att förstå hur stolt och glad jag ändå är för att han gör det.  

 

 

 Min nyblivna 30-åring. Se sån ålderskris han har.