What now?
Den här känslan efter Ironman som typ alla har nu. Tom och identitetslös och ingen aning om vad man vill eller vem man är när det inte längre finns ett stort mål att jobba mot. Jag har också den känslan. Ironman hade tagit upp ett helt år för mig med. Jag hade vilja och driv att träna mycket och hårt exakt varje dag i elva månaders tid. Jag känner mig precis lika tom som jag gjorde när jag hade gjort loppet, för loppet är lika förbi och passerat för mig med. Skillnaden är att min kropp inte förtjänar två veckors totalvila för att laga sig och komma på vad den ska göra härnäst. Den har redan fått en månad. Skillnaden är att min kropp inte är glad och sinnet lätt för att jag presterat the achievement of my life. Jag har inte presterat ett skvatt.
Knät bråkar och statusen på det varierar. Jag inser att jag hittar ett nytt normalläge men jag hade faktiskt fem ganska bra dagar på rad. Mycket bättre rörlighet. Bara lite svajigt i frånskjuten upp för trappan. Bara en ipren om dagen och ingen voltaren. Det är kroniskt svagt men smärtan och stelheten kommer och går nu. Ibland tycker jag att det är bättre när jag suttit still länge. Ibland är de första stegen stappliga och stela för att sedan övergå i en näsan normalfungerande promenad. Ibland känns det som batt det skaver ben mot ben och då blir blir det värre ju längre jag står. Dock var det otroligt mycket bättre än tidigare.
Jag bestämde mig för att simma igår. Hade kanske egentligen inte skitmyclet lust med det heller. En vecka efter morgonkilometern i Kalmar. Jag ville göra en ironmandistans bara för att få känna att jag förtjänar den där gröna mössan. Jag åkte till Parkbadet och fick för första gången på hela sommaren finna mig i att det kom en vägg var 25:e meter. Frånskjut gjorde ont. Vridningen som måste göras för att nå väggen i magläge vid vändningen gjorde ont. Det tog någon hundring innan jag kom på hur jag skulle krumbukta till min volt för att lyckas skjuta ifrån med ett ben. Övriga simningen kändes väl ungefär som ute. Inte så jättekonstigt alltså. Direkt jag kom hem började smärtan tillta. Bli värre och värre och värre. Valde Amarone till fredagstacosen och ville egentligen inte smärtlindra pga det men det gick inte. Och idag har jag så fruktansvärt överjävla ont igen. Sådär så att jag inte vet hur jag ska palla att vara i mig själv. Jag är så trött på det här nu. Jag längtar efter att få vara mig själv igen. Hon som vill och kan och bara gör.
Jag känner prestationsångest för att jag inte kan prestera någonting. Den där paniken som sätter sig i halsen och gör att jag hela tiden funderar över om jag kommer behöva kräkas i närmaste papperskorg. Den som gör att jag blir rädd för att äta av nyss nämnda anledning och därför inte heller har någon aptit. Den som gör att jag knappt vågar träffa människor. Och jag känner mig inte heller som någon kul person att träffa. Jag är liksom rätt nere och ledsen hela tiden. Förmodligen ännu mer tyst och tråkig. Samtidigt är jag så jävla rädd. Rädd för att bli bortglömd men framförallt rädd för att aldrig bli mig själv igen. Jag är livrädd att aldrig hitta glöden igen Att jag inte ska se någon ny mening när allt det här har blåst förbi och bara fortsätta göra ingenting och ingenting igen. Aldrig mer finna det där drivet som får mig till att träna minst sex av veckans sju dagar.
När jag inte har träningen så vet jag inte vem jag är, samtidigt känns allting bara så himla meningslöst och motigt just nu. Jag kan inte sätta nya mål så länge kroppen är defekt och jag vet inte vad jag vill och jag letar ursäkter för att slippa allt (badhuset är stängt, sjön börjar bli kall, vet inte vad jag kan göra på gymmet, blablabla...) Så jag bara hänger i den här soffan. Fem jävla veckor i soffan men jag har fortfarande ingen lust till någonting. Har ingen aning om vad jag ska göra. Vad jag kan göra. Vad jag någonsin kommer kunna göra. Ja det är fem veckor men det känns som en evighet. Tänk om det blir fem månader med ofungerande knä. Ja det är dystert. Bara tämligen mörka färger på min palett just nu. Men det ska ljusna. Hoppas jag.
