Svammel
Instagram är verkligen min favorit bland sociala medier just nu. Att få följa inspirerande människors vardag. Trots att jag inte får göra någon Ironman så har jag inga problem med att följa andra iron(wo)men i deras uppladdning. Jag har inga problem med att det vimlar av morgonjoggsbilder eller fikacyklingsbilder eller underbara simningar i solnedgången i mitt flöde. Jag vet att det gör det för att det behöver göra det. Det är sådana tider nu. Det klart att det svider lite i magen att läsa om tapering och tävlingsnerver. Klart att jag blir lite ledsen och övergiven när mina träningskompisar cyklar långpass och fikar och myser runt när jag inte kan vara med. Men fuck, jag gläds ju med dem för att jag vet vad som väntar dem. Jag är glad för att det inte är min första ironman som skiter sig för nu vet jag ju hur de där tävlingsnerverna känns. Jag vet ju vad de laddar för. Vet vad de behöver göra för att förbereda sig. Jag vet tyvärr också vad jag kommer att gå miste om på lördag kväll och att det kommer att svida rejält. Men jag unnar dem det. Varenda kotte som tar sig i mål är så fucking jävla värd det.
Men ofrånkomligen. Oavsett om jag är på plats och hejar eller om jag ligger hemma i soffan så kommer det att göra ont att se all glädje på röda mattan och alla medaljer. Men fasen. Jag vill känna något annat än känslan av att hela världen borde stanna upp och alla borde ligga på soffan i sympati mig. Jag orkar inte ha en grå och tung blöt filt av misär på mig längre. Jag vill fan bara vara glad för alla som kan och får. Jag vill stå i publiken och känna mig som en Ironman. Jag har gjort jobbet jag med. Jag har inte gjort det sämre bara för att det inte kommer generera en medalj att hänga på väggen. Jag har gjort träningstimmarna, gått upp i ottan för grisiga morgonpass, svettats timvis på trainern framför bra och dåliga serier, offrat rödvinet (nåja) och till viss del försummat vännerna. Jag vet vad som krävs för att göra en Ironman och jag vet att jag har gjort det jag kunnat. Jag skulle även ha gjort det ända in i mål. Om jag bara kunnat. Jag vet att jag inte längre känner efter lite för mycket. Jag vet att det jag känner är på riktigt.
Däremot. Just nu när jag är skadad/sjuk/ynklig/ofungerande är jag extra mottaglig för den andra sidan av myntet instagram. Den sidan som vill sälja och hetsa. Den influensiska sidan. Jag skiter i dem som vill sälja mobilskal eller egendesignade halsband eller dyra krämer eller annat totalt meningslöst dravel. Skiter även i bantningspiller och nyttiga proteinglassar och skönhetsingrepp även om det gör mig arg på ett annat plan. Men... Att försöka sälja in hälso- och träningstrender till andra genom att bara utgå ifrån sig själv är så provocerande att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag blir så jävla ledsen när folk skriver att alla kan välja precis hur de vill leva och göra precis vad de vill göra. Oavsett om jag är tänkt som mottagare eller inte. Det är så sjukt skammande att skriva "kan jag så kan du" gällande att gå ner i vikt eller att det är så enkelt att bara gå till gymmet eller lufsa ut i skogen och jogga. Man behöver bara bestämma sig. Det är sällan alla har precis samma förutsättningar, oavsett vad det gäller.
Jag vet att det är enkelt att gå ut och jogga bara man kan. Jag älskar att gå ut och jogga när jag kan. Jag vet att det är enkelt att gå till gymmet när kroppen känns hel och pigg och stark. Men när den inte gör det? När jag inte har något alternativ till att ligga i soffan med uppallat ben som är helt insmetat i Voltaren gel för att sluta dunka. Då är det inte enkelt. Då är det typ ingenting som fungerar. Jag har förhoppningsvis inte en kronisk skada, och jag har bara varit satt ur spel i tre ynkliga veckor. Tre veckor som känns som en evighet. Det har bara gått en vecka sedan jag försiktigt uttalade att jag kanske skulle prova en kort jogg. Sen eskalerade det. Stelheten, smärtan, svullnaden, bristen på lust och energi. Jag vet nu hur sjukt enkelt det är att tappa suget totalt. Den här smärtan i mitt knä gör mig på riktigt helt jäkla dum i huvudet. Jag skiter i vad DU kan göra och hur enkelt DU tycker att det är. Ingenting är enkelt för mig. Just nu. Och du är inte det minsta inspirerande bara för att du talar om för mig att det är enkelt. Det får mig bara att känna att jag är sämre än du eftersom jag inte försöker.
Vad har tränandet ens för mening just nu när jag ändå inte får tävla? Den där blöta och tunga filten vill återigen trycka fast mig i soffdynan. Det spelar ändå ingen roll. Och ingenting är för tillfället kul. Jag kan inte reda ut någonting själv och jag vet inte vad jag ska ta vägen. Jag hade faktiskt kunnat skita i att stappla ner till sjön den här kvällen också. För det tog emot. Precis som allting annat. Men det blir heller inte bättre av att bara ligga och deppa. Jag måste försöka plocka fram det jag verkligen verkligen gillar. Jag simmar inte med knäna och en spegelblank sjö i solnedgången gillar jag ju. Särskilt nu när jag nött där fram och tillbaka så många gånger att jag vet att det är garanterat haj- och likfritt. Nu när jag inte behöver tänka alls eller oroa mig för att simma på något. Sätt ner en arm i taget. Gråt en skvätt om det behövs. Skrik ner i mörkret och banka och slå mot vattenytan. Titta på solen och färgerna och ljuset. Slappna av. Njut av att få ha din oändliga och spegelblanka pool helt för dig själv. Sänk axlarna. Bli glad.
Jag vill som sagt inte vara en sådan som har ursäkter, men ingen har fasen rätt att tala om för någon annan vad som är en godtagbar ursäkt heller. Såklart ångrar jag inte det här simpasset, men citatet "man ångrar aldrig att man gjorde det" är också att skamma. Jag har full förståelse för alla som väljer att skita i det och man behöver definitivt inte ångra det beslutet heller. Oavsett om det är skada eller sjukdom eller lathet eller bekvämlighet som sätter stopp. Jag bryr mig inte. Men vill du få mig att må bättre så ta min hand och lyssna och följ med mig istället för att tala om att det är enkelt. Det är faktiskt skillnad att vara ett stöd på riktigt och att bara försöka influera rakt ut i luften. Med ett stöd på riktigt funkar simpasset i spöregn också. Jag tror att jag kan utföra nästan vad som helst när jag har världens bästa kompis plaskandes vid min sida. Eller cyklandes, springandes eller frågandes hur jag mår. Fan vad det betyder. Även om jag inte kan utföra något just nu. Hon fattar det. Och hon får mig att fatta det. Puss!