I Kalmar bakom kameran
Efter lite velande fram och tillbaka så bestämde jag mig för att jag faktiskt ändå ville åka till Kalmar. Jag ville få uppleva allt det där som jag skulle ha upplevt som deltagare. Jag ville se allt, ville få den del av äventyret som jag ändå kunde få. Jag ville heja på mina fantastiska stjärnor till vänner, jag ville känna stämningen i publiken, ville se löpare ge sig ut på sista varvet och vara ganska glad för att slippa den smärtan själv. Ville framförallt återuppleva känslan av att springa på den där röda mattan. Känslan av att vara en Ironman. För det är jag ju fortfarande. Kommer alltid vara stolt över den bedrift jag gjorde den 20 augusti 2016, oavsett om det blir någon mer gång eller inte.
Hur som helst. På onsdag kväll rullade vi iväg med husbilen söderut. Mycket senare än det var tänkt men vi hann i alla fall avverka strax över 20 mil innan vi stannade för sovpaus vid en badplats i Katrineholm. På torsdag morgon tog vi sovmorgon, åt frukost i lugn och ro, badade och rullade vidare de återstående 40 milen. Anledningen till att jag ville åka ner på torsdagen var mest för att jag ville hämta ut min ryggsäck och min badmössa som jag ju faktiskt betalat rätt dyra pengar för. Det hade kanske gått att lösa även på fredagen eller lördagen, men bara för att vara säker så ville jag vara där. Plus att det ju är en ganska lång resa att göra så ganska skönt att få vara borta ett tag.
Vi nådde Kalmar vid 16-tiden och fick en helt perfekt parkeringsruta med fri sikt fram till simstarten. Samma som vi hade 2016. Gick direkt till expot för att checka ut mig. Eller gick ock gick. Hasade. Torsdagen var nog förhoppningsvis piken för smärtan i mitt knä. Den dagen var rörligheten totalt obefintlig och jag var märkbart halt. Det var rätt skönt ha det så definitivt klart för sig att jag verkligen verkligen inte skulle kunna klara av någon Ironman. Behövde inte heller övertyga funktionärerna särskilt mycket om att det inte skulle bli någon start. Det syntes liksom ändå. Men klart som fasen att det var jobbigt att gå fram till infotältet och tala om att jag skulle DNS:a. Fick väskan i alla fall. Och jag är faktiskt stolt över den. Trots helt kaosig lugg.
Lite kaffe och prat med vänner, plocksallad i vikstolen samt chips och choklad och filmmys i husbilen fick avsluta torsdagen. Eller vi tog en kort kort promenad också. Orkade stappla ut på piren. Där stod en skylt som talade till mig.
På fredag morgon gick jag till morgonsimmet på piren med lite för mycket känslor i kroppen. Arg. Besviken. Ledsen. Alla var så glada och peppade. Jag var tyst och förbannad. Vi simmade en kilometer och känslan var god. Kul med stora vågor. Bra fart i kroppen. Jag hade inte ont och jag kunde för första gången på 1,5 vecka faktiskt böja mitt ben ganska långt. Allt är relativt dock. Blev lite arg av det också. Dags att bli frisk nu när allt redan är försent. En journalist ville ställa några frågor till någon tidning. Av alla du kan gå till, varför just jag som inte får vara med? Ta någon annan, muttrade jag. Sen var jag arg på att jag varit arg. Det var ju egentligen en alldeles magisk morgon.
\n
\n
Såg våtdräkter och gröna mössor trasslas på i alla väderstreck. Just då, när jag trött-frös-huttrade som besatt var jag inte avundsjuk på alla som strax skulle bada. Dock har jag nog aldrig gråtit sådana massiva Lille-Skutt-tårar som när "just idag är jag stark" spelades. Jävlar vad jag tyckte synd om mig själv då när jag stod där på fel sida vattnet.
Resten av fredagen var en sjukt tråkig dag. Jag fattade såklart att alla skulle vilja ladda i fred och att det inte skulle finnas någon att socialisera med. Jag fattade även att vi inte kunde flytta på bilen med risk för att bli av med vår fabulösa plats. Vad göra? Promenera. Benet gjorde ändå så pass lite ont att det funkade hyfsat att gå. Dock är det så kraflöst att gången blir helt skev. Benet viker sig när jag belastar för mycket och det är som sirap i leden. Ett steg upp för en trappa tar tusen år. Ja nästan. Hur som helst så ville jag gå till M:et och ta en bild. Jag hade ganska klart för mig hur jag ville formulera känslan av att vara här men ändå inte få vara med. Se bilden nedan på min instagram om du vill läsa.
Vid 17-tiden hade mamma och pappa hunnit leta sig ner till Småland. De skulle ju supporta mig, men trots att det inte skulle bli någon start så ville de inte avboka sin campingstuga på Öland. Vi kan ju ha lite semester vi. Jo, klart att ni kan. De plockade upp oss innan de passerade över bron och så åkte vi med över till ön. Passade på att låna dusch i deras stuga och sen bjöd de på mat och en magisk solnedgång över Kalmar sund. Fin kväll.
Inget snack om sovmprgon på lördag morgon. Vi hade klockan på 06:00 för att hinna vakna och kliva ut genom ytterdörren i god tid innan simstarten. Dock började speakern checka ljudet i högtalarna redan 05:30. "Ett, två, ett... hallåå... poff, tjoff, tjohooo... ett, två, ett... hallååå". Ja godmorgon då. Åt lite yoghurt halvt sovandes och satte på mig ungefär alla kläder jag äger. Sen gick vi.
När låten tystnade så tystnade gråten också. Sen var det liksom fullt fokus på dagens huvuduppgift. Jag och min 18-årspresent aka min 10 år gamla Nikon skulle göra vårt bästa för att serva kompisarna med så mycket bra bildmaterial som det bara gick.
Jag har fotat en bit över 300 bilder och redigerat nästan 150. Vissa är jag betydligt mer nöjd med än andra och här kommer ett litet axplock av dessa tillsammans med en berättelse om min dag. Min dag från andra sidan.\n
Vi stod alltså på fel sida vattnet och det var ganska långt till den där rampen. Helt omöjligt att känna igen någon i grön mössa och svart gummi på det avståndet. Med maxzoom på mitt största objektiv kunde jag nästan urskilja ansikten men det kändes ändå rätt hopplöst att lyckas känna igen någon kändis. Plötsligt surrade det till i fickan och det stod att någon hade inlett sitt tävlande. Aha, tracker appen där jag lagt in alla jag ville följa skickade en notis när vederbörande klev på tidtagningsmattan. Frågan var om den aviserade tillräckligt snabbt för att jag skulle hinna spotta personen med kameran. Fick notis efter notis men jag såg ingen. Tills Maarit klev i. Den där blåsvarta ärmen som tar sitt kanske första armtag i simningen spottar jag bland 2000 andra. Rätt coolt ändå. Så nöjd. Fast egentligen inte någon slump alltså.
En måste känna till både utseende på våtdräkt och utseende på simstil för att lyckas hitta någon i vattnet bland 2000 andra. Visste inte alls hur Ann eller herrarna skulle se ut men jag spanade som besatt efter en Coltingdräkt och en Orca Sonar för att försöka hitta någon av mina Camillor. Var helt säker på att jag hittat Camilla H och tog asbra bilder på henne men vid närmare granskning visade det sig att personen i Sonardräkten som fastnat i min lins hade en blå klocka på sig. Det hade inte Camilla. Skit också. Vi lyckades i alla fall lokalisera Maarit igen när hon simmat ca 2,5 km. Så snyggt. \n
När alla som vi följde antogs ha simmat sig förbi kajen började vi gå mot T1 för att åtminstone få se några av dem susa ut på sina cyklar. Ann och Camilla J hade redan gett sig iväg när vi kom dit, men Camilla H, Anders och Maarit hann vi vara med och skicka ut på Öland.
När cyklisterna befann sig på Öland tog vi en tvåtimmars lunchpaus inklusive powernap innan det var dags att bege sig tillbaka till rondellen och vänta in dem för varvning. Efter loopen på Öland är 12 av 18 mil gjorda och man passerar precis utanför tävlingsområdet och all publik. Tracker-appen var riktigt bra på att förutspå när cyklisterna skulle komma in för varvning så vi missade ingen. Ann varvade först.
Strax därefter kom Camilla J
Och några minuter senare var nästa Camilla på väg in. Och levererade magiska bilder. Faktum är att typ alla cykelbilder jag tog på henne blev osannolikt bra. Fokus på helt rätt ställe och perfekt suddig bakgrund. Mer än vad man kan säga om övriga försök. Det är inte helt lätt att fånga objekt i rörelse. Men Camilla är uppenbarligen ett fotogeni.
Samtidigt som tjejerna varvade hade Ilpo och de andra snabbgrabbarna hunnit börjat springa. Snabbt och lätt. Hej hej och heja heja.
Anders vid varvning. Något överredigerad.
Och Maarit vid varvning
Efter varvningen gick vi och köpte lunch. Lensade pressbyrån på ungefär allt de hade, sen tillbaka för att vänta in cyklisterna igen. Då hade de även avverkat de 6 milen på fastlandet. Två stycken mycket snabbcyklande Camillor har cyklat klart.
Och sedan börjat springa. Ja, lite för lila asfalt i den här bilden också. Ska göra om.
Den andra Camillan hann passera innan hon blev skarp, men då blev hon å andra sidan extremt skarp.
Maarit har också cyklat klart. Och fotografen har redigerat sönder himlen lite. Sånt som händer när en egentligen inte vet vad en håller på med.
När alla cyklat klart begav vi oss till ännu en välbehövlig stödvila vid husbilen. Mitt knä kändes trasigt och mitt huvud kändes sprängt. Jag orkade inte stå och gå mer för tillfället men eftersom löp-banan passerade precis bakom där vi parkerat husbilen så kunde vi heja därifrån en stund. Anders for förbi när vi gick mot bilen. Han hade bytt färg fullständigt så jag kände inte igen honom. Jag fattade inte ens att jag skulle heja på honom. Bara sa något märkligt men hann bränna av en bakifrånbild. Alltid något. Förlåt för tydligt bristande supporterinsats.
Maarit passerade också precis innan vi hunnit hem. Här ute på sitt första löpvarv men redan ganska jobbigt, stackarn.
Jag försökte hålla koll på vart brudarna befann sig medan jag spenderade några minuter i välbehövligt ryggläge. Konstaterade att det kom en notis för passage vid en tidskontroll några minuter innan löparna passerade utanför vår bil. Det gjorde det lätt att hålla koll. Eftersom jag behövde sitta lite upphöjt en stund så vi tog vikstolarna med oss ut. Strax passerade två glada Camillor som gett sig ut på varv två. Lätt piggast i respektive sällskap.
Vi tog oss strax samman och gick ut på banan igen. Jag orkade inte gå särskilt långt så vi nöjde oss med att hänga kring målområdet där man enkelt kunde komma åt två olika passager. Maarit passerar här strax innan 15km. Frågan vi alla ställer oss är förstås. Vem är IronMaiden-killen och vad har han sagt/gjort för att förtjäna den där blicken? Svårtolkad. Onekligen svårtolkad.
På samma plats var snart två varv klara för Coltings och allas vår supermotionär Camilla. Kan vi bara ta en tyst minut och reflektera över vad det är som pågår i den här bilden. Tjejen ser så här pigg och lätt ut efter 28 av 42 km löpta. Efter 18 mil på cykel och 3,8 km sim. Påminner igen. Hon har ett krig i sin kropp. Äcklig, obotlig cancer som vill ta hennes liv. Hennes dröm var att hinna starta i en till Ironman och här är hon alltså på väg att fullfölja. Fullfölja en Ironman. Vem gör ens sånt? Och med sån jäkla pondus. Hon har simmat som en raket och cyklat som ett jäkla monster. Fina, underbara Camilla. Om du bara visste hur många som varit beredda att stage-diva dig runt det sista varvet om benen inte burit. Om du bara visste hur sjukt stolta vi är över dig och din prestation. Jag gråter. Floder.
En annan som krigade på var min fina Marre Maräng. Här efter 18km löpta men nu fungerar inte längre löpning. Hon frågade mig efter resorb och så frågade hon om det verkligen var "värt att gå skiten". Klart det är värt det sa jag. Jag vet att man inte tycker det just då, men hur det än är så brukar viljan att få den där medaljen alltid segra. Så länge huvudet är med. Jag lovade att jag skulle fixa resorb till nästa varv. Men det blev inget nästa varv. Hon får berätta sin egen historia om vad som hände men några kilometer efter att denna bild tagits fick jag ett meddelande från hennes M om att loppet var över och att de åkt till sjukhus. Känner allt jag kan känna med dig min vän <3
Efter meddelandet om att Maarit brutit loppet tog vi oss till målområdet för att vara redo att vänta in Camillorna på röda mattan. Innan dess hann vi med en dubbel korv med bröd på pressbyrån samt heja iväg Ann och Anders ut på sina respektive sista varv. Det var svårt att fota i mörkret och folkvimlet men jag fick i alla fall en halvhyfsad bild på Camilla H när hon gick i mål.
Så stolt över alla jag heja på denna dag. Hurra för deras riktigt mäktiga prestationer. Jag hade velat stå kvar och lyfta alla mina tappra krigare i mål, men sanningen var att det gjorde så sjukt ont i mitt knä att jag inte klarade att stå där på läktaren i en enda minut till. Visste att vi hade ungefär en timme kvar innan nästa stjärna till vän skulle komma i mål och beslutade att gå till husbilen för ryggläge i några minuter. Kanske gå ut igen sen. Kanske inte.
När jag låg där i sängen och stirrade i taket kom jag på att jag nog faktiskt hade ett ganska viktigt ansvarsområde kvar. Maarits grejer. Vad händer med hennes cykel och hennes saker om både hon och supporter M befinner sig på sjukhuset tills tävlingsområdet stänger? För det gör det ju typ direkt efter tävlingen. Ville egentligen inte behöva röra mig ur fläcken men skrev till hennes M och frågade om jag skulle försöka hämta grejerna. Åtminstone påsarna borde ju en utomstående få hämta ut. Fick svaret att jag skulle gå och hämta hennes Special Needs-påse. Eh, okej. Varför just den? Dubbelkollade att det inte var Street Wear-påsen han menade. Den där man kanske rimligen har sin telefon och sådant som man vill ha direkt efter målgång. Men nej. Special Needs ville hon ha.
Tänkte att det omöjligen kunde vara det viktigaste, så vi började ändå gå mot målet och växlingsområdet. Strax därefter kom meddelandet om att det nog var bra ifall vi kollade upp det där med cykeln och påsarna i alla fall. Tänkte väl det. Löste allt efter lite trix och trassel. Påsen vid mål var inga som helst problem. Jag ville meddela och lugna, men någon hade tydligen fortfarande tankarna på annat.
Herre Gud. Hon har verkligen snurrat till det över den där Special Needs. Vad har hon i den som kan vara så viktigt? Knark? Nåja. Ignorerade för stunden och gick till växlingsområdet för att försöka rädda Getingen först. Blev brutalt bortknuffad av en funktionär när jag tydligen var på väg in från fel håll. Ville bara fråga någon om hur/vad jag skulle göra. De vaktade verkligen cyklarna med sitt liv. Och andras. När han sansat sig och insett att jag inte var någon cykeltjuv så var han trevlig och hjälpte mig att göra rätt. Fick visa en bild på hennes åkband samt visa leg och fotograferas tillsammans med cykeln för att bli utsläppt. "Tack för i år och bra jobbat" sa funktionären när jag checkade ut. Jo, tack själv du. Skrattade åt det surrealistiska i att jag ändå hamnat i situationen att ännu en gång få promenera hem på stappliga ben med både cykel och påsar. Denna gång trots att jag inte ens deltagit. Kände mig så nöjd och meddelade min success till supporter M. Med ett liiiitet försök att slippa ta dödspromenaden bort till Special Needs.
Bara att hämta den. Suckade högt när vi stuvade in cykel och påsar i husbilen. Vad har det egentligen blivit för fel på na? Sen kände jag mig patetisk. Jag hade väl för helvete exakt noll anledning att gnälla över någonting just nu. Min bästa vän ligger på sjukhus efter att ha avverkat typ 210 av 226 Ironman-kilometer och jag gnäller över att jag måste promenera ett par kilometer till för att hämta något som hon uppenbarligen VERKLIGEN vill ha. Vad är jag för kompis om jag inte gör exakt allt jag kan för henne just nu? Bit ihop för fan. Och vi gick. Klockan närmade sig 23 när vi nådde den där träbron och de sista tappra deltagarna var på väg mot mål. Försökte göra mitt bästa för att heja. Orkade inte. En man som satt bredvid banan knäppte en öl och sluddrade fram att "Nu har ni nog bara TVÅ MIL kvar. Fast näää, ni tävlar ju'nte". Nä, vi tävlar inte. Men vi har upplevt tamejtusan varenda minut av den här tävlingsdagen. Supportat ända in i kaklet. Kände mig som slakt trots att jag bara stått och gått. M ringde när vi hade några hundra meter kvar hem. Frågan var såklart given. "Hittade ni Special Needs?" Ja. Vi hittade Special Needs. Allt är frid och fröjd. \n
Bäddade ner vår gäst i överslafen och hoppades att hen inte skulle snarka alltför mycket. Sen var det äntligen god natt efter den längsta dagen på länge.
Tidigt på söndag morgon rullade vi 60 mil hemåt igen. Efter en fantastiskt härlig Kalmar-helg. Gör jag Ironman 2019? Eh. Nja. Tror faktiskt inte det. Men jag är åtminstone väldigt sugen på Jönköping. Det vore härligt att få bli en halv Ironman också.
På måndagen kom Maarit och hämtade hem Getingen, som säkerligen haft en trevlig natt i Garaget tillsammans med Roffe och alla andra fordon. Hon hade med sig en magisk bukett blommor som tack för allt. Min fina vän. Jag gör alltid exakt allt jag kan för dig.