maiersara.blogg.se

 

 

Avfärd mot Arlanda tidigt lördag morgon. Efter en lång dag med inte alltför mycket av vare sig mat eller vätska landade vi på Mallorca vid 15:30-tiden. Jag var helt mosad i huvudet så jag och Maarit sökte upp första bästa Supermarket och hetsåt lite kakor, nötter och chips innan vi gick och hämtade ut våra hyrda vänner för veckan. En svart och vit liten pärla i allldeles lagom storlek skulle komma att frakta min rumpa många mil och många höjdmeter under veckan.  

 

Efter lite velande om vi skulle parkera cyklarna på balkongen och fortsätta intaget av chips och kakor eller om vi skulle ut på en kort provtur bestämde vi oss för det senare. Huvudet ville sprängas av vätskebristen och av den ångest jag alltid känner över cykling innan cyklingen är en naturlig del av livet. En mil längs strandpromenaden fick bli första dagens cykeläventyr. Mest bara rätt glada över att vara på plats.  

 

Veckans citat kom när vi återvände till hotellrummet och duschade. Maarit klev ut ur duschen och klampade rakt emot balkongen, hundra procent oklädd. Jag ifrågasatte lämpligheten i detta varpå hon svarade: "ja alltså, jag frvånar min omgivning men jag KAN verkligen bete mig naken". Det betydde tydligen att gå runt naken utan att tänka på att en är naken och då riskera att försätta sig i jobbiga situationer. Eller? Vet inte. Handduken åkte i alla fall på, och sen betedde vi oss inte mer naket efter det. 

 

Andra dagen skulle vi cykla på riktigt. Några hade gjort upp tydliga planer och bestämt att vi skulle cykla Orient-rundan. Hade ingen aning och brydde mig inte så mycket.  Slipper jag fatta beslut så låter jag gärna bli, och slipper jag bry mig om att försöka hitta så låter jag gärna bli med det också. Med åsiktsmaskiner och kartläsare i gänget var det liksom bara att åka med. Åka med och försöka överleva. Försöka låta bli att må illa. Försöka låta bli att vara livrädd. Jag hatar ju att cykla. Nej det gör jag inte, jag hatar att jag är så himla rädd för att cykla. Rädd för allt som har med cyklingen att göra. Dessutom i kombination med rädd för att vara sämst, rädd för att komma efter och bli bortglömd och komma bort. Jag spände mig och brottades med paniken första halvtimmen. Varför gör jag ens det här? Sen kom första uppförsbacken och det blev fri fart (bra ty alla är väldigt olika snabba både uppför och nedför). Jag kände att jag kunde trycka på. Jag distanserade några kompisar och kände att jag hängde med hyfsat. Jag var kanske inte jättesämst. Inte på uppförsbacke i alla fall. Skön känsla.    

 

 

 

På toppen av backen kom en korsning där alla stannade för att vänta in sin flock. Kruxet var väl mest att jag inte hade en aning om hur min flock såg ut. De flesta hade jag aldrig träffat. Jag såg Anders då han tog bilden ovan så jag stannade vid en grupp i närheten av honom. När Maarit sen kom ikapp mig talade hon lite försiktigt om att jag hade stannat med helt fel grupp (läs: hon berättade det ivrigt för alla resten av veckan...) Så, jag fortsatte med att plugga in hur kompisarna såg ut. Så här typ. Men som ni ser så var det ju alltid någon som klädde av sig eller klädde på sig eller bytte ut något plagg så det var ju inte helt lätt alltså.  

 

Efter en lunchfika på torget i Bunyola skulle vi ta den riktiga backen upp till Orient. En serpentin på 500 höjdmeter. Första passet för veckan och jag hade inga som helst problem med att låta pulsen ligga på 180 hela vägen upp. Benen jobbade, hjärtat jobbade, alla kroppsdelar var liksom pigga och glada. En sväng i taget. Lätta växlar. Upp upp upp upp. 

 

 

Så himla mycket cykellycka att nå toppen. Hade klarat av den första stigningen. Hurra.

 

Inte riktigt lika kul att åka serpentin på vägen ner. Läskigt med tighta svängar, mötande bilar, inte ha någon som helst koll på vart cykeln skulle ta vägen i kurvan eller hur mycket jag skulle tryckas ut. Bromsade och bromsade och bromsade och var ljusår efter alla tuffingar som vågade släppa på på vägen ner. Som tur var så var det uppsamling efter backen på vägen ner också så jag blev väntad på och jag kunde levade avnjuta pastalunch med de andra på torget i någon annan stad innan vi avverkade sista cykeltimmen hem igen på lätta och snälla vägar. Underbart bra första dag. 

 

 

Underbart också att avsluta cykeldagen på strandpromenaden med sin första Sangria i glaset och känna sig allmänt jäkla badass.

Nästa dag skulle vi cykla lite kort och platt och lätt pga vädret skulle bli dåligt efter lunch. Det blev en tur till Cala Pi på totalt 63 km. Först hade vi avverkat lite off road-körning ty kapten Rolf tyckte att alla skulle titta på en fyr som stod lämpligt längs vägen. Nästan lämpligt. Lite grusväg bara. Inte jättecykelvänligt. Väldigt fin utsikt när vi väl kom fram till Cala Pi.

 

Ganska dåligt fika dock. En torr och smaklös cheesecake totalt utan finess för alldeles för dyra pengar. Minuspoäng på den.

 

Efter fikat kom det där ovädret också. Eller, det regnade väl i typ en kvart och det var aldrig så misärartat som vi hade ställt in oss på. Dock vääääldigt mörka moln runt omkring. Och tydligen kondens på kameran också. Dimmiga kompisar.

 

"Bara" lite drygt tre timmar på vift och det fanns mycket kvar av dagen när vi återvände till hotellet. Vädret blev också bättre igen så jag nyttjade tiden till en första liten löptur.Efter en lunch på strandpromenaden brände jag av 6,5 kilometer i mycket mindre klädsel än vad jag varit van med hemifrån polarvintern. Även i ett ganska mycket högre tempo än jag presterat hemma. Fortfarande misärartat långsamt osv, men tillräckligt snabbt för att coachen skulle kommentera i TP med frågan om jag fått en hagelskur över mig... 

 

På tisdagen var det dags för det riktiga äventyret. Backarnas backe som alla pratat om. Sa Calobra. Efter livliga diskussioner fram och tillbaka om hur den där rundan egentligen var upplagd så kom vi fram till följande. Efter typ 4mil platt kringelkrokcykling på små mysiga vägar kommer en knappt milslång backe med 500 höjdmeter (obs, inte riktiga backen utan bara en liten för-backe) som slutar vid en mack. Där ska man stanna och fika och ladda benen för den riktiga backen. Maarit och Anders tog förbacken like the bosses they are. Och jag vet fortfarande inte om herrarna till vänster står och kissar eller vad de gör. Vi bestämmer att de inte gör det. Känns trevligast.

 

 

Ytterligare en mil senare, med både lite uppåt och lite nedåt, måste en besluta hur en ska göra med den riktiga backen. Backen ner till hamnen i Sa Calobra. Det finns nämligen bara en väg dit. En mil med 700 höjdmeter. Snitt 7% alltså, men maximal lutning 13%. Och det brantaste är längst upp. Åker en hela vägen ner så måste en ofrånkomligen klättra hela vägen upp. Om en inte kapitulerar och smyger in cykeln i någon turistbuss då förstås. Längs vägen mellan macken och backen kan en fota berg och hav med helt galna perspektiv. Svårt att fånga på bild hur sjukt högt upp en är och hur sjukt fint det är. Något som inte var svårt att fånga på bild var att Marre ådragit sig en mystisk böld under sin vänsterarm? Eller så har hon helt enkelt laddat hela cykeltröjan full med nödproviant i form av chips. Ja, det senare var det nog.  

 

 

När vi fikade vid macken hade jag nästan bestämt mig för att jag inte skulle ta mig an backen. Maarit och Sanna skulle stanna på toppen och många av kompisarna som skulle åka ner hade redan stuckit. Det var bara Anders och jag kvar. Han skulle ner. Jag visste inte. Jag ville i alla fall åka ner till den punkt i backen där man kunde se den bästa utsikten. Också otroligt svår att fånga på bild.

 

 

Vi fotade och vi fyllde vattenflaskor och energiförråd innan vi påbörjade klättringen. Kurva för kurva. Meter för meter. Lättaste växeln och bara trampa. Tänk inte så mycket. Det kommer att ta tid. Varannan kilometer fick vi stanna för fotopaus och energi. "Nu tar vi två kilometer till och sen blir det chips!". Bästa chipsen i världen.

 

 

Efter halva backen satt Ulf och Simon på muren och väntade. De trodde att de väntade på två andra som passerat för längesedan. När de förstod att det var vi som var sist så valde de att cykla sista biten med oss. Betydde att jag fick ta sista biten av backen som en prinsessa, eskorterad av tre tappra män som sa snälla saker vid de rätta tillfällena. Det tog över 1,5 timme med den där milen, men känslan att nå toppen - magi. Känslan att ha 6mil cykling kvar hem till hotellet - inte så magi.  

 

Det blev ingen After Bike den dagen. Vi hade lämnat hotellet vid 9:30 på morgonen och återvände strax innan 20. Rumskompisen så trött att hon inte ens orkade bete sig naken sa hon. Eller var det en annan dag? Jag vet inte. Det blev en pizza till middag på det absolut närmaste haket vi kunde hitta, sen god natt.  

 

Efter tre dagar i rad nötandes cykelsadel så valde vi en dag där cyklarna fick stå kvar på balkongen. Jag hade ändå så mycket skav att jag knappt kunde gå behärskat i ett par vanliga byxor så sittdelarna jublade lite åt beslutet. Började dagen med att blöta ner våtdräkten lite. Jättelite faktiskt. Gjorde det mest för några bra bilder.

 

Jag trodde att jag hade varit smart när jag packat mina mörka glasögon med tanke på solen. Inte så smart då jag insåg att de inte gick att spänna åt. Eller, de släppte spänningen så fort jag drog dem över huvudet och saltvatten i ögat äro icke skönt. Efter att ha stannat ca 18 gånger på 8 minuter så gav jag upp simmandet. Som sagt, viktigast att få en bild där det ser ut som att jag simmat. Bortsett från att det inte blev så mycket simning var det en smått episk morgonstund

 

Del två av dagen gick åt till att leka turist. Maarit och jag tog lokalbussen in till Palma för en lunch och för att titta på katedralen. Tanken var att vi skulle gå in i den, men med lite för lite trasor på kroppen var vi inte välkomna. Om det är någonstans en inte får bete sig naket så är det tydligen där. Och shorts och linne är inte heller en katedralkompatibel klädsel. Vi fick nöja oss med att fota på utsidan. Turistisch.

 

Efter snabbt avklarat turistande och en bussresa tillbaka till hotellet var det dags för lite löpning. Rätt ambitionslöst tänkte jag bara att jag skulle prestera det som benen ville. Kände rätt tidigt att det skulle kunna gå ganska bra idag. Pulsen höll sig drömmigt låg och jag bara lufsade på. Så himla himla skönt. Alla världsvana filurer hade snackat om att det fanns en fyr dit man skulle springa och vända för att liksom bli en i gänget. Det var 6km till den där fyren. Alltså 12 totalt. Jag tog mig tydligen dit. Och tillbaka.

 

Underbart fin strandpromenad att springa längs med.  

 

Och när jag återvände till startpunkten och stoppade klockan på 11,98 km satt kompisarna och drack sangria och hejade på. Jag höll mig till cola denna dag. Usch vad jag har druckit mycket cola den här veckan. Men inte en så himla tokig sportdryck faktiskt. Eller ja. Kan väl diskuteras.  

Efter en dags cykelvila var det dags för det andra mastiga bergspasset för veckan. Till Valldemossa, Deia och Soller. Två rejäla stigningar och två rejäla utförskörningar och så några lite plattare transportmil före och efter. Valldemossa var en helt magisk liten bergsby på ca 400möh men tyvärr så hade jag inte ens vett att ta några bilder. Bästa viewpointen för fina bilder var långt innan toppen på backen, och väl uppe fanns det liksom inte något som matchade det. Tyvärr. Stigningen var egentligen inget särskilt besvärande om en ska jämföra med vad som uträttats dagen innan. Dock var min kropp ett mos. Jag kunde inte få den att göra ett jobb. Pulsen stannade på 140 bpm och det liksom ville inte mer. Jag hade knappt styrfart uppför den backen, så fikapausen på toppen var mycket välkommen.

 

Inga bilder från Valldemossa alltså, men däremot från Port de Soller där vi käkade lunch. I havsnivå. Det betyder att vi efter Valldemossa fick susa utför igen. 200m upp och 600m ner var det någon som sa. Efter en snickers och lite nytt krut i benen hade jag  taggat till lite på klättring så jag blev faktiskt lite besviken över den fördelningen. Så jäkla jobbigt med nedförsbacke. Stackars mig. Men jäklar vilken fin liten by. Och vilken fin restaurang vi hittade på. Typ magiskt.

 

 

Nästa punkt på listan var den så kallade Soller-passagen. Rakt igenom berget gick en tunnel där inga cyklister var välkomna. Vi var tvungna att åka bredvid och istället klättra upp och åka ner i serpentinen. Kapten Rolf kunde inte påtala det nog många gånger. Cykla. Inte. In. I. Tunneln. Det var inte jättestor risk, men ändå några nervösa kilometer i slakmota innan vi kom fram till berget. Jag skulle ju säkert lyckas hamna i den där tunneln ändå. Men det gick bra. Jag kom rätt och jag brände av de ungefär 500m upp i trevligt sällskap med återigen hyfsat fungerande ben. Fin utsikt på toppen.

 

Sista dagen och noll lust med mer cykling. Om jag hade haft förmåga till eget beslutsfattande så hade jag nog valt en heldag vid poolen med ljudbok i örat och kaffe i handen. Nu är jag ganska mycket av en medåkare och därför hamnade rumpan på sadeln i alla fall. Vi skulle cykla platta och lätta tio mil till fikornas fika på torget i Petra. Den fika som man absolut inte fick missa om man varit på Mallis och cyklat. Den fika som liksom skulle vara avgörande för värdet i hela veckan. Jag kunde inte med mig själv i att låta bli det. Så jag cyklade. Och jag cyklade.

 

 

Efter 26 kilometer med mest uppförstugg stannade vi till för en ihopsamling. Jag var så less och ville verkligen vända hem. Maarit och Anders vek av hemåt i en nedförsbacke och hade jag inte legat före dem så hade jag tveklöst hakat på. Men jag bet ihop. Det där fikat fick en ju liksom inte missa. Och till slut kom vi fram. Efter knappt två timmar och 45km. Det var totalt ospeciellt. Eller, klart att det var lite coolt att se så mycket cyklister på så liten yta men mackan jag köpte till lunch var det absolut torraste du kan tänka dig. Varför gick jag inte loss på en brownie som jag tänkt?

 

Hemvägen blev det enda som kunde liknas vid en snabbcykling då vi snittade 28,5 km/h över knappt 5 mil. Då gick jag mycket på hemlängtan. Eller snarare på övrigas hemlängtan. En lite för snabb grupp människor och jag som inte vill bli lämnad. Det var ju bara att trampa. Till slut nådde vi After Biken och jag kunde göra några små tappra försök att få lite färg på den fortfarande såå bleka kroppen. Och trötta. Sur anblick ty kanske lite less. Och jag hade precis spänt ögonen i en jobbig servitris som försökte skämta. Icke ett välkommet tilltag denna dag.  

 

 

Sista kvällen blev det utemiddag på en tysk restaurang som serverade allting i lite större format än brukligt. Rödvinet inkluderat i det formatet. Jösses. Delar av det fina gänget som förgyllde min vecka. Fotografen Simon får hemläxa på att ratta in självutlösaren så att han själv också ryms i bilden med lite mer än ett halvt glasöga.  

 

Bästa tjejerna <3