När allt blir rött

Training Peaks har summerat veckans samlade aktiviteter till tio timmar och elva minuter. Ändå känns det faktiskt som jag mest bara har failat en massa den här veckan.

Onsdagen var en schemalagd vilodag. Jag och Meck åkte till Sandviken direkt efter jobbet. Jag skulle till Multicenter på återbesök hos Ola med ultraljudet. Mest bara för att förvissa mig om att det fortfarande inte går att se något som tyder på att löpning är olämpligt. Han ser ingenting, och det är förstås skönt. Sen är det ju förstås drygt att det då inte finns någonting som förklarar varför saker gör ont. Hur som helst. Han la en stötvågsbehandling på båda underbenen nu. Det kan sno fart på en avstannad cirkulation om det nu är så. Hoppas.
 
Lägligt att det var onsdag. Lägligt att vi ändå var tvungna att åka förbi Granliden på vägen hem. Lägligt att de hade burgaronsdag. Lägligt. Mycket lägligt. 
 
Torsdag och fredag hängde jag med Ida och Emma. Också i Storvik. På torsdag kväll blev väldigt rött i trainingpeaks eftersom jag ställde in det planerade styrkepasset till förmån för en terapipromenad pga anledning. Och på fredag kväll ville Emma ha tacosällis. Jag var fredagsspinningfröken med 90-talsdisco och åkte sedan raka spåret till ett dukat bord. Hur lyxigt?
 
Och sen hem till detta. Fint ska're va. Alpha Zeta. Mhm.
 

På lördag eftermiddag hände detta. Utecyklingspremiär. Jag förhalade allt vad jag orkade eftersom exakt allt kändes viktigare. Åka till Biltema med Kalle till exempel. Och storstäda lägenheten. Till slut kunde jag inte förhala det mer. I TP stod det tre timmar distans med Maarit, men hon hade viktigare saker för sig. Cykla själv eller låta bli då alltså. Mest ville jag förvissa mig om att jag fortfarande kan cykla utan stödhjul innan jag åker till Mallis. Den som känner min cyklingskarriär känner också till att jag är LIV-RÄDD för att cykla. Jag tror alltid att jag ska dö. Och jag kan fortfarande inte släppa vänster hand. Jag pälsade på mig lager på lager och jag rullade sakta sakta sakta medan jag parerade iskanter och grushögar med mina smala slickshjul. Och insåg att utecykling är ganska befängt när en inte ens har plockat av vinterhjulen på sin bil. Men men. Jag överlevde till Gammelstilla och jag överlevde hem. Tjugosex kilometer. Inga stordåd men väl en premiär.
 
 
I övrigt känns det som att jag mest har lagt min energi på att försvara ännu fler röda aktiviteter i Training Peaks. Cyklingen blev ju röd för att jag helt enkelt inte pallade att cykla i tre timmar när det inräknade sällskapet valde att syssla med annat. Eller snarare, jag pallade inte att cykla i tre timmar ute pga is och grus och svinkallt så det hade förmodligen inte blivit tre timmar även om jag fått sällis. Men nu valde jag för enkelhetens och trygghetens skull att cykla andra halvan av mitt pass inne på trainern. Halva mitt pass som ändå blev kortare än det var tänkt.
 
Saker blir även röda när de blir längre än tänkt. Att gårdagens båda pass blev röda får väl ses som tankevurpor. Och ett skapligt bra bevis på att jag skaffar en coach för att jag INTE FIXAR ATT TÄNKA SJÄLV. Så bara sluta med det. Sluta tänk och bara gör som det står. Han hade skrivit att jag skulle simma 2,2 km varav 6x(4x50 hårt). Det var hela passet. SSSSara tänker dock att söndagssimmet ska vara 90min och 4km för det är hon liksom inkörd i. Tänker att det liksom är ovärt att kliva ur sängen och äta trälig havregrynsgröt till frukost en söndag och spendera massa minuter i bilen och byta om och bli blöt och behöva tvätta håret för en insats på 2km. Det är det ju förvisso. Jag hade kunnat skita i att simma helt. Men vad händer? Jomen jag lägger till sisådär 1500m extra och känner mig skitkaxig. Men det här var faktiskt ett jobbigt pass. Jag brukar inte simma såhär jobbigt när jag simmar långt på söndagarna. Faktiskt inte något hårt alls. Det här var fortfarande 6x(4x50 hårt) fast nu inbäddat i en massa lull. Efteråt var jag skittrött. Och insåg att det stod 18km löpning på schemat också.
 
Well. Anledning nummer två var att jag fortfarande greppar efter alla halmstrån jag kan hitta för att finna något som är uthärdligt att springa i. Efter besöket på Jernvallen Multicenter i onsdags så skulle Kalle prova springskor. Under tiden jag väntade så råkade jag se över rea-hyllan och hittade något som efter lite googlande ändå verkade relativt lovande till helt okej pris.  
 
Jag vet att det är korkat att sticka ut på långpass i nya skor men jag ville ändå ge dem en chans. Jag har hittat en runda med 8,5 km bar asfalt som inte kräver vare sig dubb eller galoscher. Tänkte att jag kunde springa ett varv i dessa och sedan byta till mina inkörda Nike. Jag hoppades att det skulle studsa under fötterna eftersom mina Nike Pegasus ofrånkomligen är ganska hårda, men dessa var nog ändå sju resor värre. Efter 4km kände jag inte mina fötter. Och när jag till slut hade avverkat det första varvet på min 8,5km-runda och gick in för att byta skor så pallade jag faktiskt inte mer. Dels orkade jag inte pga trött efter simmet. Dels pallade jag inte pga trött på kass löpning. Dels var jag faktiskt bara mest ledsen pga ännu ett par dåliga skor. Orkar inte detta.
 
Jag får göra ett nytt försök med långpasset imorgon. Ingen spinning då pga lite för långt jobb. Cyklar hemma idag istället. Ett kul pass med tröskelintervaller. Ser fram emot.