Tempodejt

Visst har jag just precis nyss slagit fast att sådant som händer för andra gången sker på rutin? I så fall är det rutin på att jag och min favoritfinne spenderar Svea Rikes Nationaldag med att cykla långpass. Förra året var det endast en vilodag efter min mara tillika hennes räcervarv runt en pöl i grannlänet. I år har jag fått samla kraft i hängmattan i hela två dagar. Och i år dejtar vi på tempohoj. Första gången min svarta Panter skulle få dejta med Getingen. Första gången Pantern skulle färdas tillsammans med något annat ekipage över huvudtaget.

Getingen hade vässat gadden för 12 mil. Jag var lite nervös å Panterns vägnar och hade nojat lite innan (såklart varför inte) eftersom jag bara kört fem mil som längst och det då varit lite gnissligt i slutet. Jag styrde om kompisens planer på Torsång mot en runda där jag är liiiite närmare hemma. Mätte och räknade lite och kom fram till att Getingen får börja med 1,5 mil ensam, jag och Pantern hakar på i ca 9 mil och Getingen har 1,5 mil hem sen. Hon får 12 och jag är nöjd med 9. Perfekt. Och jag arrangerade med Meckis så att han skulle kunna rycka ut och hämta mig ifall det skulle krisa någonstans efter vägen.

Så då så. Vi sista-minuten-meckade tills Getingen kom farande och sen bar det av mot Österfärnebo. Jag låg bakom första milen och försökte komma över det läskiga i att cykla lite nära utan att ha tillgång till en broms. Det kändes till slut alldeles bra och vi tuggade på. Nästa lilla läskiga med att inte ha en broms kan vara att det kliver ut ett rådjur i diket cirka bara några meter framför en. Fråga inte vad som hänt om den inte bestämt sig för att hoppa in i skogen igen. Vi låter bli att fundera på det. Fast det hade förstås kunnat bli en bra story.

Strax innan Österfärnebo kom vi sånär i kapp en skock med gubbmoppar. Synd synd synd att det inte skedde lite tidigare, hade varit så fräsigt att få cykla förbi. Icke. De radade upp sig på en parkering och Getingen ville gärna gärna rulla in och nosa på dem men vi lyckades passera. Kort stopp i Österfärnebo efter ungefär en timme för ryggsträckning och Twix (choklad som intages under cykelturer räknas icke som godis) innan vi rullade vidare mot Gysinge och sen 56:an mot Hedesunda. Första gången i tempoställning efter en stor bullrig lastbilstät 90-väg. Läskigt. Jag hatar att mötande lastbilar drar upp lika mycket (eller mer..) luft som de som kommer bakifrån. Jag hatar när bilister tycker att en halvmeter bred vägren är fullt tillräcklig för att de ska slippa hålla ut över huvudtaget. Grr. Jag cyklade Pantern svettig bara för att komma därifrån och det blev 1,5 mil med snitt över 32 km/h.

Till slut nådde vi i alla fall bussfiket i Vinnersjö. Fina kompisar uppställda. 

 
Så här nöjd ser jag ut när jag får korv och kaffe efter 62 helt smärtfria cykelkilometer. Och när jag skrattar lite inombords åt gubbroliga överflirtiga moppesnubbar som ojar sig över vår tillryggalagda sträcka och undrar om "vi börjat cykla igår" och om "alla tjejer i Hofors är sådär konstiga". Ja ni, många är sådär konstiga att de motionerar.  Men på riktigt, cyklingen kändes helt magiskt. Jag har verkligen fått till inställningarna på cykeln nu. Och benen hade inte många invändningar mot att få röra lite på sig igen.
 
Mer fina kompisar uppställda. En ser fram emot att få cykla lite till. En gör det inte.
 
Ja, strax före stoppet hade det börjat gå lite gnissligt för Getingen. Vi hade tre mil hem till Torsåker men fick ta ett taktikstopp igen efter halva den sträckan. Getingen ville titta på utsikten och såg behovet av en bra bloggbild. Sanningen om bilden nedan är att hon helst ville ha lite knark. Eller åtminstone lite vila. Jag vet inte riktigt. Jag kunde bara bistå med bild.
 
 
Hur det än blev så tog vi oss den sista milen hem också. Sen fick den där transporttjänstgörande Mekanikern rycka ut i alla fall men det var en liten Geting han fick knöla in där bak i Bulgarbussen. Min Panter orkade huuuur mycket som helst idag. Jag är så stolt över den. Och över Getingen med förstås.
 
Jag är så sjukligt nöjd med denna cykeltur. Så långt, så enkelt och så snabbt. Jag fattar inte riktigt vad som hände. Det blåste orkaner bitvis och sista milen innan fikat gick sakta pga gropig och krokig väg och hemsk motvind. Ändå så bra snitt. Sjukt ju. Det känns både lovande och roligt inför Vansbro Triathlon.
 
När vi kom hem satte Meckis igång att designa plastiga fästen i sin 3D-skrivare.
 
Och vips hade jag en hållare för vattenflaska mellan pinnarna. Han kan han, just sayin.
 
Jag längtar så mycket tills jag får cykla nästa gång nu. Helt sjukt. Har aldrig aldrig känt så. Tyvärr ska det bli misärväder i eftermiddag men kanske att det finns hopp om livet för morgondagen.
 
 
↑