maiersara.blogg.se - Vårruset 2016

Vårruset 2016

SJÄLV-FÖR-TRO-EN-DE

Bara smaka på stavelserna, en och en. Efter förra helgens halvmara i solsteket har den bara satt sig där, tanken om att jag nog faktiskt kan springa trots allt. Jag hade därför en sån himla bra känsla inför detta lilla vårruslopp för jag visste att jag skulle kunna göra det bra. Trots att jag inte varit i närheten i år så visste att jag skulle kunna hålla 4:30/km i fem kilometer. Jag visste att det skulle vara jobbigt till nära döds men jag visste att jag skulle klara det. Jag älskar känslan.

Såklart var jag nervös hela eftermiddagen. Som alltid inför saker som jag vet kommer vara jobbiga från start till mål. Jag vet att jag på inga villkors vis kommer att fisspringa när jag väl befinner mig i ett lopp. Jag kommer gå för fullt och att maxa på fem kilometer är så jobbigt att det är ångest. Efter en kilometer är det jobbigt, efter två kilometer är det maxpuls, efter tre kilometer vrids lungorna ut och in och efter fyra kilometer sprutar mjölksyran överallt. Den känslan att befinna sig i den sista kilometern och bara överleva är svår att se fram emot. Även om den snabbt går över så fort det är färdigt.

Jag åkte in till Gävle med ett härligt gäng brudar i regnrusket. Med en torsåkersbrutta i laget kunde jag bli upphämtad direkt utanför min ytterdörr vilket var superskönt. Regnet gav med sig men det var kallt och blött före start och lite tråkigt picknick-väder men helt perfekt springtemp. Påpälsade och laddade före start.

Jag har nog sprungit Vårruset i Gävle varje år sen jag var 14 år gammal. Få undantag är det i alla fall och jag vet med säkerhet att jag har varit med fem år på raken nu. Alla år har banan sett likadan ut och det är kul att kunna jämföra från år till år. Särskilt eftersom jag, sen jag faktiskt började träna ordentligt, har blivit stadigt bättre. Se historiken för de fyra senaste åren till exempel.

2012) 32:12

2013) 29:27

2014) 24:25

2015) 22:38

Banan har alltid sett ut såhär, och påstods så göra även detta år.

Men någonting måste ha gått fel för så här har vi sprungit, både jag och alla andra som har publicerat kartor i diverse medier.

Jamen ni ser väl den extra lilla svängen i parken? Det är inte som att min Garmin har hittat på den själv. Den har inte varit med förut och den gjorde banan runt 200m för lång. Jag kan inte riktigt släppa det. 200m på 5km är en felmarginal på 4%. Det är för sjutton som om de skulle förlänga marathonbanan med 1700 meter. Vem skulle tycka att det var okej?

I mitt fall gjorde det här ganska precis en minut. En minut i ett stadium där jag som synes redan tappat farten rätt rejält. Jag öppnade lite för hårt trots allt, men trodde att jag hade det under kontroll. Jag orkade inte hålla farten på km 5, vilket jag kanske hade gjort om den varit det sista jag skulle prestera. Nu ville jag bryta ihop lite lätt när jag sprang förbi kilometerskylten som visade 4 eftersom jag då hade sprungit nästan 4,3. Det kunde väl inte vara en hel kilometer kvar? Jo, det kunde det.

När min klocka pep för 5 km hade jag sprungit i 22 minuter och 30 sekunder. Där ville jag vara klar. Där hade jag uppfyllt mitt högt uppsatta mål om 4:30/km. Det snittet höll förvisso ända in i mål men känns trist att ha en notering i en resultatlista som säger 5 km när vi faktiskt har sprungit 5,2 men här är den.

Förra året sprang jag detta lopp på 22:38 men då var banan kortare. För placeringar osv blir det ju samma för alla men det känns lite trist att inte kunna jämföra loppen rakt av. För jag är en sån jämförande typ och för att min snittid i år faktiskt blev 4:30 istället för 4:32. Jag sprang snabbare men fick en femtiotvå sekunder sämre tid. Jag är dock stolt att säga att jag kom topp 50 igen. Av 844 brudar med tidtagningschip och ca 4000 utan var det endast 48 som pinnade på lite snabbare. En av dem var grymmaste Camilla på plats 37. Fasen vad bra du är! Fasen vad bra vi är. Vi blir vassa på Stockholms gator om drygt två veckor. Det blir vi verkligen.

Det bästa och det sämsta med detta personbästa är känslan av att kroppen fortfarande är så mycket tyngre och bökigare att förflytta än den har varit förut. Jag vill veta vad jag kan göra när jag faktiskt känner mig lätt och snabb igen.

Det känns så skönt att ha ett kvitto på att springformen faktiskt finns där. Det minskar stressen avsevärt och jag kanske inser att jag inte behöver utfyllnadsspringa både nu och då. Jag kanske inte behöver jaga fart var och varannan dag. Den fanns ändå. Jag kan landa i det på ett tämligen behagligt sätt och se fram emot kommande utmaningar med en lite mindre hetsig känsla. Jag har ett långt långpass kvar innan maran, i anslutning till kommande helg. Jag måste ta mig upp över 30k. Efter det blir det bara någon liten underhållsrunda när feeling finns. Sen smäller det på riktigt. Jag längtar och jag bävar.