maiersara.blogg.se

Jag drog ut på anmälan in i det sista för att jag hatade känslan av att jag visste att jag inte skulle komma i närheten av förra årets topplopp. Då var Gävle Halvmarathon min A-tävling. Då laddade jag med löpning hela vintern för att kunna prestera på just den tävlingen. Det var lite annat läge nu. Jag har hittills i år inte mäktat med ett enda löppass i närheten av 5:10 min/km. Har inte heller riktigt försökt utan jag har mest bara mysjoggat och sprungit lugna långpass. Inte ens de kvartslånga intervallerna på bike'n'run kom med någon självklarhet upp i den hastigheten trots att jag då bombade på ganska fullt i varje intervall. Nej, det kändes mest jobbigt att jag skulle åka tillbaka till Gävle. Även om jag försökte intala mig allt vad det gick att genomförandet var målet och att det var ett långpass som vilket som helst så visste jag att jag kommer att ha svårt att låta bli att jämföra. Jag kommer inte kunna vara "nöjd med vad som helst". 

 

Men, efter att ha peppat lite med Camilla blev anmälan gjord och jag mötte upp ett gäng triathleter på Gunder Hägg en knapp timme före start. Jag skrev Gävle Triathlonklubb i anmälan och det känns så coolt. Jag är visst triathlet och jag gillar att ha en tillhörighet. Även om jag tyvärr inte är med på så mycket och inte ens känner igen så jättemånga av triathleterna ännu. Vi ältade lite tidsmål och upplägg. Jag försökte säga att jag inte hade något men jag ljuger nog rätt dåligt för mig själv. Under två timmar ville jag verkligen avverka de där 21,1. Under 1:55 skulle jag vara riktigt nöjd men trodde kanske att det var övermäktigt i värmen. 5:30-fart är inte självklart. Och det fanns liksom en faktor detta år som inte fanns förra året. Förra året var det fem grader varmt och stundtals regn på tvären. I år gassade solen från en klarblå himmel och det var över tjugo celsius i skuggan. Maj kom med sommar på riktigt men gav oss ingen acklimatiseringstid och jag har inte mycket erfarenhet av varken träning eller tävling i värme. Förra året tryckte människor i omklädningsrummet till minuter innan start. I år sökte vi skugga på läktaren. Kontraster.

 

Det blev inte mycket uppvärmning gjord utan vi tänkte att vi använder första kilometrarna till det. Några hundra meters jogg var dock tillräckligt för att inse att pulsbandet skulle ha dödat mitt skavsår så det hasade jag ner runt höfterna. Vet inte vad det hittade för beat i de regionerna men tydligen snittade jag 180 bpm och maxade på 210. Spännande.

 

Gävle halvmarathon och Gävlemilen lockar totalt kanske 400 deltagare. Det är alltså aldrig särskilt trångt och definitivt inte på andra varvet när alla millöpare försvunnit. Konsten att inte rusa i början är ju dock lika spännande hur långt och trångt loppet än är. Nu öppnade jag likt förra året de första kilometrarna kring 5:20 och det kändes stabilt och bra. Oväntat bra. Bra men tungt. Faktiskt kändes allt bra utom solen. Camilla visade redan efter tre kilometer att hon hade mer fart i benen än vad jag hade och jag bestämde mig för att inte försöka följa med när hon ökade tempot. Jag låg kvar på mina 5:15 som ändå blev närmare 5:00 på någon kilometer där lutningen var neråt. Betade av kilometer för kilometer och försökte tänka bra tankar. Vid fem kilometer stog plötsligt mamma och pappa och hejade. Jag visste inte att de skulle komma men blev glad och ökade tillfälligt farten lite till.

 

När jag kom till varvning på arenan stod klockan på dryga 53 minuter. I paritet med förra året och jag var förvånad. Ute på andra varvet tog det dock inte många meter innan värmen ändå började ta ut sin rätt. Förra året orkade jag skruva upp tempot efter varvning. I år fick jag slå av lite redan vid 12-13 km när jag började känna mig rejält stekt. Eller snarare, jag kämpade med att behålla de bra tankarna. Jag ville inte gå in i någon vägg, inte må dåligt, inte kräkas, inte få solsting. Det fanns liksom inte någon vits att ta det dit. Jag bestämde mig för att inte pressa utan att jag skulle hålla en nivå där hjärnan inte skulle brinna upp. Jag slappnade av med insikten att jag inte kämpade mot någon tid. Att bara tänka att det inte gör något om jag slår av lite gjorde inte nödvändigtvis att det gick långsammare. Lite långsammare kanske, men mycket skönare. Tempot tappade jag mest för att jag pausade rejält vid varje vätskestopp och såg till att hälla i mig en mugg sportdryck och en mugg vatten varje gång. Bra val.

 

Efter vätskekontrollen vid 14 km hade jag kylt hjärnan lite och fick tillbaka hoppet om att jag skulle överleva trots allt. Bara en tredjedel kvar. Efter ett par kilometer i nedförslut återstod sen plötsligt bara fem kilometer. Det är lätt. Det har jag gjort massor med gånger. För att inte tala om hur lätt fyra kilometer är. Eller tre. Jag försökte räkna ut en sluttid med det var luddigt i huvudet. Insåg dock att jag högst troligt skulle klara 1:55 när jag hade över tolv minuter på mig med de sista två kilometrarna. De sista två kilometrarna av uppförsbacke mot arenan som förvisso inte är skitlätta men det gick ju. Över mållinjen klev jag på en timme, femtiotre minuter och fjorton sekunder. Well Done!

 

Jag hängde kvar i gröngräset med triathleterna i drygt en halvtimme. Ältade loppet, åt bananer och njöt av solen. För nu var den ju plötsligt väldigt välkommen. Så här hade vi inte kunnat sitta förra året. Vissa nöjda, andra mindre nöjda. Grymma Camilla gjorde ett superlopp. Grattis!

Summeringen är att jag är nöjd med min insats. 1:53 i solgass kanske inte är så himla mycket sämre än 1:49 när det är kallt och mulet. Jag vet inte. Jag snittade 5:22 och det har jag inte gjort över huvud taget i år. Mest nöjd är jag med att distansen kändes så överkomlig. Det är långt med 21 kilometer, faktiskt riktigt långt. Men jag kände mig pigg i kroppen och i hjärnan så fort jag slutade springa och återhämtningen efteråt gick över all förväntan. Dock känns det fortfarande overkligt att jag ska klara dubbla distansen om bara fyra veckor. Riktigt overkligt. Men, det är då. Nu är nu. Nu är jag nöjd med detta. Och jag tycker faktiskt att den här medaljen är supersnygg.