Tävlingsdags
Mycket tid går just nu åt till att noja och nervösa inför lördag. Min premiär på medeldistans. Halv Ironman. Jag pendlar mellan att vara sjukt taggad tycka att det ska bli superroligt till den djupaste av ångest. Det är långt. med 1900m simning och 90km cykel och 21,1 km löpning. Det är något en har sysselsättning med i sisådär sex timmar när en befinner sig i mina skor. Hur gör man det? Hur blir det roligt hela vägen?
Mest nojar jag över det strömavbrott och semesterstängt och systemfel som tydligen rådde i cellen den där dagen när jag anmälde mig till tävlingsklassen för damer seniorer. Alltså, ville jag tävla så hade jag inget val eftersom jag är för ung för en age group. Men, i den där startlistan finns namn som Emma Graaf och Annie Thorén och Åsa Lundström. Att jag känner till dem får väl tala för sig själv. Säkert är det fler stjärnskott som jag inte känner till. Och så står det Sara Maier där på en rad. Hon har gjort två triathlon i sitt liv. Idioti. Vattenstarten känns jobbig. Det kommer bli kaos. Men, jag simmar rätt skapligt så jag kanske inte är sist ur vattnet. Sen börjar problemen eftersom jag cyklar som en kratta. Jesus. Hjälp.
Cyklingen är tveklöst min sämsta disciplin. På alla sätt som finns. Idag gjorde jag sista brickpasset när jag jagade Maarit och Anders till långshyttevägen och tillbaka till Hofors. Jag försökte tänka triathlontävling och uppskatta de 12 meter som jag måste ligga bakom för att inte bli diskad på lördag. Alltså cykla ensam utan omedelbar draghjälp. Nu får jag ju hjälp ändå eftersom det räcker långt med att jag bara har någon att fästa blicken på för att jag ska skärpa till mig lite. I måndags cyklade jag fyra mil ensam till stor del i motvind. Resultatet blev en snittpuls på 148 och en hastighet på knappa 27 km/h. Jag fiscyklar när jag är ensam och kan inte motivera mig alls. Idag var snittpulsen 170 och farten nära 30.
Skulle jag cykla såhär på lördag skulle jag troligen krokna för 170 är högt, det vet jag. Jag måste komma på hur jag ska cykla för att klara av att göra en halvmara utan genomklappning direkt efteråt samtidigt som jag måste försöka utnyttja att jag är så mycket bättre cyklist när jag får jaga någon trots att de jag har chansen att jaga kommer brutalsnabbcykla. För faktiskt. Det jag är allra mest rädd för är att må dåligt på löpningen för att jag är för trött. Det är en så okul känsla. Dilemman.
Idag mådde jag dock prima på löpningen. Vi kvittrade och tävlingsnojade så mycket att jag inte ens märkte att kompisen tog sikte på Hammardammen som hon egentligen hatar. Jag blev förvånad när vi redan hade sprungit ett halvt varv, men det var ju bara att kvittra vidare och vips så hade vi 35 minuter bricklöp till loggboken. Och en ny buske att fota oss mot. Finemang.
Tidigare idag fick jag minsann en lunchdejt med den här snyggingen. Se på tusan. En alldeles vanlig onsdag kom han till Hofors och fick testa fenomenal efterrättssushi på Bergis.
Anledningen var egentligen att vi skulle till banken och diskutera lån. Jag har grav viktigapappersallergi så även fast jag skulle stå på lånet och det egentligen bara var att kliva in där och säga "hej jag vill låna si och så" så fick mekanikern följa med som stöd. Jag är verkligen nojig. Hatar papper med villkor och krav och datum och siffror. Försäkringar och garantier och kvitton och bevis ger mig prickar över hela kroppen. Hatar. Men resultatet av bankbesöket blir förhoppningsvis väldigt roligt. Semesterplaner: Åka dit näsan pekar i den här.
Första turen blir till Vansbro nästa helg. Simmarhelgen. Det blir fantastiskt!