maiersara.blogg.se

Igår morse hade jag glad i hågen packat dubbla träningsväskor och kände mig topptaggad att attackera dagen. Snubblade ut till min bil, lite sen som vanligt, med dessa båda väskor samt tre kassar som skulle till återvinningen. Baxade in allt i baksätet och hoppade in. Bilen. Startade. Inte. Hon har varit lite morgontrött ett tag och tyckt att bara några enstaka minusgrader varit nog för att trilskas lite så jag har ju fattat att nåt varit på gång. Nu var det minus 11 och over and out. Slut i batteriet. Jag ringde pappa som, HÖR OCH HÄPNA, svarade i sin telefon. Han svarade i sin mobila telefon som oftast är stationär någonstans där han inte är. Helt förvånad förklarade jag läget och han kom farande över prärien och skjutsade mig till jobbet. Gulligt.

Omedelbar besvikelse dock i mitt övertaggade tillstånd. Att inte ens kunna välja vilken träning jag skulle ägna eftermiddagen åt skulle nu behöva bytas mot en tur till Biltema för att köpa nytt bilbatteri. Dock behövde jag inte vara besviken särskilt länge för redan innan lunch började det klia oroväckande i halsen. Ni vet när man inte ens behöver fundera över om det är nåt skit på gång. Varm choklad och halsduk på hela eftermiddagen. Väldigt klen när vi rullade mot Gävle. En helt miserabel natt och en förmiddag på soffan. Så fort kunde det gå med den saken.

Kanske hade en lite bättre risk- och konsekvensanalys varit på sin plats, men jag kunde fasen inte förkasta känslan som jag har haft den senaste veckan. Jag har känt mig som jag. Alltså sedan jag började på kortisonkuren har jag känt mig helt jäkla oövervinnerlig. Så stark. Så glad. Så lättad. Så frisk. En liten snabb medicinskola igen. Kortison är alltså en syntetiskt framställd kopia på kroppens eget stresshormon, kortisol. Stress-hormon. Det verkar immunförsvarssänkande, det dämpar inflammationer och det gör så att man blir skärpt och pigg. Plus att man blir hungrig, blodsockerresistent och vätskefylld, men det skiter vi i just nu.

För det första är det svårt att förklara hur sänkt man kan känna sig med inflammation i kroppen. När det konstant gör ont. När kroppen motarbetar sig själv. Jag har mått så jävla dåligt i fyra månaders tid och på något vis vant mig vid det nya normaltillståndet. Första dagarna på kuren var stresskänslan ganska jobbig. Krypet i hela kroppen och viljan att liksom springa ifrån mig själv. Men när effekten av att inflammationen plötsligt dämpats slog in så drabbades jag ju av det värsta frihetsruset. Plus att jag ju som sagt käkar piller som gör mig pigg. Så påtagligt i poolen i lördags morse. Jag orkar. Jag kan. Jag vill. Fy fasen vad detta är KUUUL NUU. Kände mig hur stark som helst. Från att veckorna innan knappt orkat veva ihop 2km. Knappt orkat simma 200m sammanhängande. Nu brände vi av en huvudserie på 2,4km som ingenting. Fanns ingen hejd.

Söndagen var en bakisdag och det kanske kroppen tackade mig för, men på måndagen var jag igång igen. Längtade hela dagen. Jag skulle prova att cykla. Hade spinningskorna med mig till gymmet för att kunna sitta ordentligt på den där wattcykeln. Satt där i hörnet på gymmet med bästa spinninglistan i öronen och vevade på. Det känns, men det går. Herrejävlar att det går. Nej jag varken kan eller orkar belasta särskilt mycket så jag fick nöja mig med att som mest fixa 150W i 5min, men vad tusan. Jag cyklade. Till mina bästa och så saknade cykellåtar. Ville släppa ut både hög falsksång och fulgråt och vårskrik, men behärskade mig. Till slut hade jag så mycket sendrag i fötterna att jag gav upp. Och så pass mycket känningar i knäna att jag inte vågade mer. Men ändå. Man måste kanske få våga lite. Ibland.

Jag stretchade mina trötta fötter och gick sedan ut och drog ett fett höstbästa i mark. ÅTTIO kilo. Det är 20kg mer än jag vågat prova denna höst. Tio kilo mindre än jag någonsin dragit. Och jag hade fan klarat lite till. Jag tror Bamses dunderhonung innehåller kortison.

På tisdag eftermiddag simmade jag ett Red Mist som ingenting. Alltså 10x400m med successivt ökande tempo. Verkligen. Skitenkelt. Kroppen jublade. Huvudet jublade. Jag kunde ta i hur mycket som helst. Det enda som krånglade till det var att jag återigen fick sånt överjävligt sendrag i fötterna på slutet. Kunde ändå veva in de sista snabbare än det var tänkt och körde ifrån min pip-pryl med 12 sekunder på sista 400. Vad är det som HÄNDER?

Men alltså. Att peta i sig läkemedel som dämpar immunförsvaret och sen gå helt bananas med träningen var såklart förenat med viss risk. Jag borde förstås ha fattat att det var likställt med att bjuda in byns alla virus till tidernas brakfest. Träning är ju också en stress för kroppen och ju mer stress desto större mottaglighet för angrepp.  Men herregud ändå. Om jag får känna mig ens i närheten av sådär pigg och stark så säger jag gärna hej och välkomna till några virusar mellan varven. Take your time!