maiersara.blogg.se

Hörrni, jag har kanske lite dålig inspiration. Det har aldrig varit så långt mellan inläggen som det är just nu och jag hatar det. Kanske har det att göra med att jobbet har speedat på i 300 km/h och att jag inte orkar skriva när jag kommer hem. Kanske har jag lite prestationsångest. Ni är ju ändå uppenbarligen några stycken som hänger här då och då på olika sätt låter ni mig veta att jag skriver bra. Det är det roligaste som kan hända när jag exempelvis lagt en hel dag på att leverera en rejs-rapport. Jag älskar feedback och jag vill verkligen leva upp till förväntningarna.  

Nu rejsar jag ju inte överdrivet ofta så det måste ju hända lite saker däremellan också. Jag vill ju att ni som trots allt är tusen gånger koolare individer än vad jag nånsin kommer bli ska ha något utbyte av att komma hit. Jag vill alltså inte bara berätta att jag åt torsk med pestogrädde till middag igår (vilket för övrigt var sjukt jäkla gott så det borde du prova). Inte bara berätta att jag simmade tvåtusen meter i poolen på morgonen (vilket för övrigt också skedde totalt utan inspiration) eller att jag hade tre tappra deltagare på mitt spinningpass på kvällen (vilket för övrigt är en sjuk jäkla svettfest så det borde du också prova). Jag vill något mer. Jag vill tycka och tänka och leverera lite mer substans i den här bloggen.

Hur då då? Jag vet inte, men jag har ju trots allt precis påbörjat resan mot min andra Ironman. Massor med koola brudar från Gävle Tri hakar på tåget. Den här gången ska det ske lite mer uppstyrt och med lite mindre ångest. Den här gången vet jag vad jag har gett mig in på och jag vet vad det kommer kräva av mig. Det ska bli en rolig resa och jag vill dokumentera den så bra jag kan. Den här gången kanske jag kan inspirera dig till att också våga prova. Eller så kanske jag kan motivera dig att avverka ditt tänkta träningspass när du vet att jag också är ute och snorar och svär i skogen. Eller nöter längd efter längd i poolen. Nu när du vet att den där vanliga lilla ingenjörstjejen med ganska vanliga heltidsjobbsförutsättningar kunde klara det, då kanske du förstår att alla kan klara det. Och att jag faktiskt till och med är beredd att göra det igen.

Det är en lång resa till 180818, men nu är det september och september är ju ganska chill. En ligger kanske inte på soffan och pillar navelludd hela tiden men det som händer nu kommer inte spela någon som helst roll för det som kommer hända om femtio veckor. Min cykel vilar just nu, men jag stressar inte över det. Om en månad eller två ska jag göra utrymme i min budget för en hyfsat bra trainer, men tills dess håller jag tillgodo med spinning. Som jag har saknat de där grönsvarta stålhästarna och att få bomba på med min mest taktfasta musik tills trumhinnorna vänder sig ut och in. Just nu är jag mest glad över den tillgänglighet det innebär med vardag och rutiner. Jag kan hänga på gymmet och i spinningsalen och i poolen varje dag utan extra logistik och jag älskar det. Vad som är "rätt" i termer av Ironman om ett år, det skiter jag lite i just nu. Jag har signat mig för fyra månaders onlinecoaching med Colting och Borssén, så från och med 2 oktober ska jag göra rätt. Tills dess gör jag som jag vill. Yep.

Den här veckan vill jag inte ha träningsvärk så jag skippar gymmet. Jag vill kunna springa hyfsat lätt på Stockholms gator på lördag. Årets femte halvmara ser ut att bli en regnig men inte så kall historia. Jag orkar inte längre säga att jag ska göra en bra tid. Press är så obekvämt. Återigen är det svårt att säga hur det ligger till med springformen så det får väl vara vad det är. Löpning har varit det jag gjort mest på sistone i alla fall, men det är flera parametrar som gnisslar lite. Benhinnor och vader till exempel. Tydligen har jag redan avverkat 92 mil i år. Förra året slutade på totalt 98. I fredags lurade jag mig själv till 5 turer upp för Lummerbacken när jag råkade passera på milrundan. Hatbacken, men så bra för pulsen.

På lördagen åkte jag till Camilla i Valbo och sprang en mil till i lite för högt tempo. Vi hade tusen saker att prata om så tiden bara rusade iväg. Och vi ju bråttom tillbaka till sockerkaka. Och till häng med den här lilla sockerkakan. Söta, charmiga lilla Eskil.