Laddad

Men Jeeeezes vad det går undan i svängarna. Jag påbörjade ju ett inlägg där jag skulle berätta om förra helgen. Förra. Av någon anledning blev det aldrig färdigskrivet och nu har det varit helg igen. Jag hänger inte med i svängarna. Nä.

Förra helgen. Jag sprang ju i Gävle och det har vi avhandlat för sig. På söndagen hade jag total pyspunka i hela kroppen och då passade det ypperligt att hänga med Ida och Emma till Rättvik på marknad istället för att fundera över cykelångest eller annat obehändigt. Vårmarknad. Jag klädde på mig lager på lager med kläder som om det vore tio minusgrader ute. Det var det ju nästan. Några fingervantar hittade jag inte i kaoset i hallbyrån så sådana fick jag köpa. Och så blev det en ny gullig liten mössa av bara farten. Sa vi vårmarknad? 

 
Hemma igen skrev mamma och frågade om jag ville följa med till Hästbo på en fågelvandring med Lennart. Lennart var min kemi- och biologilärare på gymnasiet. Kanske min favoritigaste favoritlärare från gymnasiet. Kanske. Han fick mig att älska både kemi och biologi i alla fall. Och han kan allt om fåglar. Allt. Och han berättar allt på ett sätt som gör det roligt att lyssna och lätt att minnas. Så jag minns fortfarande att jag hade en gulärla och en grönbena och en sothöna och en stjärtmes och en tornfalk och en brun kärrhök i min (mammas...) kikare under de där två timmarna. Bland mycket annat. Jooda.   
 
När helgen var slut och det var måndag var det ny arbetsvecka för de flesta. Inte för Meckis. Han hade jourledigt och passade på att låna hem en elbil för översyn i några dagar. Elbil är det nya svarta, och Meckis är supertaggad. Jag med, såklart, men så länge vi inte kan ha någon Tesla med räckvid som en vanlig ordinär bränsletankning får det nog vara. Det här är Zoe från Renault. Hon tog sig näppeligen tio mil på en laddning och här i Bondeland är det inte skittätt mellan stoplarna om vi säger så. Vi spenderade en stund av mådagseftermiddagen vid en laddstolpe i Sandviken, ätandes glass. Sen tröttnade jag på att ladda och stack på RPM istället. Mycket bättre.   
 
Resten av veckan innehöll bland annat två simpass. Tisdag morgon och onsdag eftermiddag. De enda passen för dessa dagar. Båda var helt okej, mest eftersom de ägde rum i en helt tom pool förstås. Underbart.
 
På torsdagen spenderade jag två stunder i spinningsalen. Först på morgonen då Maarit tyckte att RPM var en ypperligt bra morgonaktivitet. Det tyckte mitt hjärta och min själ också, men inte mina ben. Trots att det är på morgonen som jag oftast har sprungit till bussen i mina dagar. Herregud vad långsamma och tröga de var. Jag trodde på riktigt att det var fel på cykeln eftersom den gick emot alla fysikaliska regler som finns om tröghetsmoment. Det ska snurra lättare ju snabbare du trampar, ok? Men pedalerna stannade så fort jag slutade trampa oavsett om jag hade så lite motstånd att jag studsade på sadeln. Inte okej. På eftermiddagen fick jag sällskap av sju glada damer på mitt pass. Underbart. Så många har jag knappt haft på torsdagstiden någon gång tidigare så det var verkligen en glad överraskning.
 
På fredagen stack jag till gymmet efter jobbet och persade i mark. Inga bildbevis finns tyvärr men jag stånkade upp 90kg ganska problemfritt. Ja ni, nu börjar vi snacka kroppsvikten gånger 1,5 åtminstone. Okej, det var tungt. Det var det verkligen, men jag trodde kanske kanske kanske att jag skulle fixa lite till. Kaxade till det och laddade på 100kg. Förstå hur koolt det skulle ha känts. Det gick nästan. Eller jag vet inte hur nästan det var. Jag fick den att lätta från golvet men fixade inte att räta ut mig ordentligt. Och så högg det till lite i baksidan av axeln nånstans och då släppte jag. Snuvad på den konfekten. Men ändå pers.
 
Lördag igen. Och sooooool. Jag var bjuden på PartyLite-lunch hemma hos Sara så jag tog sovmorgon och slöslappade soff-frukost med Meckis fram till dess. Efter ett par timmar bland miljoner dofter hade jag sprängig huvudvärk resten av dagen. Tänkte att det skulle gå över av en stunds frisk luft men kände verkligen inte för att sticka ut på mitt tretimmars-löppass som egentligen stod på agendan. Soldagarna har ju lyst med sin frånvaro så jag tog ut cykeln istället när chans väl gavs. Inte för tre timmar, men åtminstone för tre mil. Nu gäller det att snart ta sig ur bekvämbubblan och börja cykla lite längre. Snart.
 
 
På kvällen var vi bjudna till Emma och Henke på grillning, cruising och Eurovisionhäng tillsammans med Ida och Tatte. Fantastiskt bra kväll med god mat, fina bilar och extremt dåliga låtar.
 
Söndag idag och jag tog mig ut på tretimmarslöpet idag istället. Mitt största dilemma var att jag bara hade 1,5 timme kvar av min ljudbok men det var ju enkelt förekommet genom att ladda ner en ny. Lite dimmig i hjärnan var jag ju onekligen när jag skulle byta efter sisådär 17 km, och jag fick inte riktigt grepp om slutet på den bok jag höll på med. Tyckte att hon lämnade aningens för många lösa trådar för att jag skulle vara helt nöjd. Förmodligen lyssnade jag inte. Än mindre fick jag grepp om den bok jag sedan började på. Men men. Jag hade i alla fall distraktion under mitt längsta löppass någonsin. Inte fullt 3 timmar blev det, men jag kände inte för att jaga de där sista fyra minutrarna. Ganska bra uträknat ändå tycker jag.
 
Nu hoppas jag att jag har gjort allt i förberedelseväg som maran tycker att jag ska. Jag har åtminstone sprungit mitt längsta långpass i paritet med vad jag hade tänkt. Tre minuter och typ 700m längre än förra årets längsta. Typ samma alltså. Jag tror att jag totalt sett har lite fler långpass i bagaget i år. Och jag tror kanske att jag är lite bättre på att hantera en längre löptid. Jag vet inte. Jag blir ju sopslut när jag inte kan fylla på med så mycket vätska som jag behöver, men det blir ju helt annat på ett lopp. Nu återstår en mysig halvmara i Göteborg nästa helg och sen en helg med vila från långlöp. Sen kör vi. Jag är laddad. På riktigt.