Jag hade en helt magisk helg. Äntligen lite sol och varmare vindar. Äntligen.
Det är ju knappt fem veckor kvar tills jag har för avsikt att kliva in på Stockholms stadion efter 42km asfaltslöpning för andra gången. Fem veckor. Jag har hela tiden tyckt att det har varit så himla länge kvar och att jag har oceaner av tid att hinna avverka många långa långpass. April och mars var ju så lika vädermässigt att det knappt gick att förstå att tiden gick. Dessutom så dök det upp oannonserade företeelser som skavsår och motivationssvackor och inslag av livet som slukade någon helg här och där och nu plötsligt är det inte så många veckor kvar. Fem alltså. Lämpligt att avverka det första lite längre långpasset kanske? Förra året fick jag ihop två pass på 28km, alltså två tredjedelar av sträckan. Det var tillräckligt då och förhoppningsvis är det tillräckligt nu också.
På söndagen stack jag ut direkt efter frukost. Nu ska vi inte tro att jag är superambitiös när det gäller att ta mig ur sängen, så klockan var nog halv elva när jag kom iväg. Jag är så trött på den spellista som följer mig genom alla mina löppass och ville prova något annat. Jag krånglade ner BookBeat-appen och tog del av deras Stockholm Marathon-erbjudande om en fri månad och så stack jag iväg med en Läckberg-deckare i örat istället. Faktiskt inte så dumt att springa till ljudbok, förutsatt att en orkar lyssna och hänga med.
Åh vad jag skulle vilja visa tusen bilder från mitt underbara Bondeland. Jag älskar att springa här. Jag älskar att det finns oändliga möjligheter att hitta fina spänstiga grusvägar, blommande diken, syrerik skog, glittrande sjöar, gulliga kossor och påträngande gödselodör. Jag älskar att jag har minst tre olika rundor på halvmaradistans och längre som innehåller allt detta. Hur ska jag kunna fånga allt på bild? Det går inte. Du får bara min ostyriga frilla. Resten får du försöka föreställa dig.
Jag stoppade klockan efter två timmar och fyrtiosex minuter. Då hade jag kommit knappt en femtedel av min ljudbok, men ändå haft ett välkommet distraktionsmoment i örat under hela tiden. I tjugosju och en halv kilometer som faktiskt aldrig kändes sådär lättlättlätt som jag hade hoppats på. Jag njöt av omgivningarna till fullo och hjärnan var med på noterna. Men inte benen. De tyckte av någon anledning att det där med löpning var rätt ohippt. Men det blev gjort.
Efter ett långt långpass kan jag sitta som ett ufo i flera timmar utan att jag får någonting gjort. Inget undantag denna dag. Jag blir så jäkla långsam. Sippade på en resorb och stirrade rakt fram. Ställde mig i duschen och stirrade lite till. Pillade i lite mat. Fortsatte stirra. Sen återvänder livet så sakteliga. Planerna för kvällen var lite vaga. Ida och Tatte ville hänga så vi bestämde att vi skulle styra upp det där med Valborgsbrasa genom att elda upp deras alla miljoner stubbar som legat på en fin hög bakom ruckelhusel sedan i höstas. Vi delade upp dem i fyra högar för att slippa elda hela natten, men vet du hur länge en stubbe brinner? Mm. Det slutade med att vi fick gräva ner dem i åkern. Då hade vi inte satt eld på alla. Men sjukt mysig kväll med elda, grilla och hänga. Glad i själen.
Meckis grillar korv.
Han blir så glad när han får gräva. Vad det än är han får gräva i.
Eldvakter
Måndagen var ju också ledig och då var det äntligen riktigt varmt ute. Äntligen fick jag börja övningsköra på min nya tvåhjuliga kompanjon. Jag hade givetvis hunnit bygga upp tonvis med ångest. Som alltid när det kommer till cykling. Hur ska det gå när växlarna sitter på pinnarna och bromsarna inte gör det? Hur ska jag ens kunna komma upp för minsta lilla backe om jag inte når till växlarna. Hur ska jag kunna våga mig ner för minsta lilla backe om jag ligger i tempoställning och inte når till bromsarna? Vad händer när jag blir rädd? Vad händer när det blåser? vad händer om jag kör i en grop?
Ja ja, prova bara. Meckis hade kapat sadelstolpen och sänkt den ett par centimeter på måfå. Dock är ju ramen så hög att jag näppeligen når ner till marken. Det där med att ha sadeln en meter ovanför styret, det är till för någon annan. Någon som har lite längre ben. Här kör vi ganska jämn nivå. Jag vet inte hur någonting ska kännas. Jag började min vingliga färd ut mot Wij. Kom ner till pinnarna, vinglade till, fick panik, satte mig upp igen. Pinnarna var för korta. Till slut vågade jag ändå ligga kvar. Kände mig så cool. Fast livrädd. Coolt livrädd. Hemma igen efter första milen skruvade vi lite med pinnarna. Förlängde dem. Vet ingenting om hur något ska kännas. En vända till Wij igen. Kanske blev det bättre. Meckade lite till. Vinklade pinnarna och flyttade kuddarna. Nu vågade jag mig ut på långtur. Ända till Gammelstilla.
Jag låg i tempoställning alla 12,5 kilometrarna dit och alla 12,5 kilometrarna hem. Höll mig ganska rakt och ovingligt. Och det gjorde så mycket mindre ont än jag förväntat mig. Vänster hand är fortfarande vibrationsskadad efter Vätternrundan så den sticks och bråkar så fort det börjar skaka lite. Det var också den som hade det mest obekvämt nu, trots obefintligt tryck på handleden. Nacken fick en något skum vinkel eftersom jag inte riktigt vet vart jag ska titta någonstans. Och ryggen blev trött. Annars är jag så jäkla nöjd. Fortsättning följer.
Kul med marathon! det hade jag aldrig klarat :D