Cykling, är det en sport som finns? Ja man kan ju undra. Och jag tror tusan att svaret på frågan är ja. Den här veckans fyra dagar har jag suttit på en cykel vid fyra olika tillfällen. Inte så tokigt ändå. Jag tycker kanske om att cykla nu. Jag tror nästan det. Förutom att jag är konstant rädd för rikspuckon som låter sina egna åsikter om cyklisters varande i trafiken legitimera idiotiska handlingar. Jag är alltid rädd att jag ska bli påkörd, prejad, skrämd eller nedsprutad med spolarvätska. Förutom det tycker jag om att cykla. Och vilka pass det har blivit.
På måndagen kände jag mig fortfarande trött och sliten efter helgens bravader. Jag tittade ut på de nyckfullt vajande trädtopparna genom kontorsfönstret och bestämde mig till slut för att det fick bli inneträning på agendan. Först bodypump och sen RPM. Veckans första cykelinsats. Inte min bästa. Benen var långsamma och huvudet någon annanstans.
På tisdagen var det lite andra bullar. På morgonen hängde jag Bianchin bak på bilen när jag åkte till jobbet. En chockad Scottis stod i garaget och gormade "men ja'rå???" när jag helt ogenant bara gick in där och hämtade cykelstället och pumpen. Den såg så ledsen ut. "Inte idag" svarade jag kort och torkade bort en tår från höger tempopinne. "Imorgon kanske". Den såg genast gladare ut igen. Bianchin strålade däremot i solskenet. Vi har bara umgåtts en gång i vår. Nu hade vi dessutom en playdate bokad efter jobbet. Min första kompiscykling i år. Dejten ville cykla backintervaller. Herregud. Frivilligt? Jo, så sa hon. Det var som sagt min andra tur på räcer bara så det kändes lite ovant. Spände mig och fick ont i nacken och i svanken efter en halvtimme, ruskade loss och det gick över. Gott så. Sen kom Backen som vi avverkade fyra gånger med sol i ögonen och värme i själen. Avslutade under en blommande hägg. En av sommarens bästa dofter.
När jag kom hem hade Meckis lagat mat. Han är fantastisk. Efteråt gick vi till Ica och köpte glass som vi sen åt ute i gräset. Underbart.
På onsdagen var det ÄNTLIGEN shortsväder. Äntligen möjligt att låta de där vita spirorna titta på solen en liten stund. Solkaffe är den bästa sortens kaffe. Ett skönt avbrott i kontrollprogramskrivandet som jag ägnade min onsdag helhjärtat åt. Ett annat skönt avbrott var lunchjogg med sällskap.
Efter jobbet tog jag som utlovat med Scottis på en runda. Återigen blev det en vändrunda till Årsunda, 28km enkel resa. Det var helt underbart cykelväder och jag njöt av varje meter till den där Strandbaden. Faktiskt inte det minsta ont någonstans under ditvägen. Jag hängde på stranden en stund innan jag cyklade hem igen. Det var precis så fantastiskt som det ser ut även om den mesta tiden förstås gick åt till att få till den här bilden...
Lite gnissligare cykling på vägen hem. Det blev ganska sent och jag dippade i energi och började känna av ryggen någonstans vid 40km av 56. Det blev att ta en till paus och sträcka ut litegrann och mata hjärnan med lite socker. Efter det gick sista milen toppenbra. Hemma igen blev det matlåda i kvällssolen på balkongen. Meckis var ute på andra tvåhjuliga äventyr.
Idag är det ju söndagstorsdag och ledigt. Maarit frågade om jag var intresserad av långcykling. Lite skeptisk eftersom det längsta jag hittills cyklat i år var gårdagens 56 km. Det går väl så länge det går. Jag tog ännu en gång fram Bianchin som snart får hybris av all plötslig uppmrksamhet. Jag ställde mig i vägkanten klockan 8:50 redo att hoppa på i farten när cykelkompisen passerade Torsåker. Innan hon kom passade jag på att föreviga ett cykelfejs som inte är helt nedsölat i snor och salt och svett och dregel. Skönt i morgonsolen.
Vi cyklade till Gammelstilla och Årsunda, precis som jag cyklat igår. Vi drog i fem minuter var och tiden bara flög iväg. Plötsligt var vi i Trebo där vi tog ett kort fikastopp. Kort eftersom det var lite oklart om de ens hade öppet. Klockan var ju bara strax efter 10 och dagen var ju röd. Dörren var öppen och vi fick kaffe i alla fall, men någon korv kunde de inte åstadkomma. Synd. Hetsåt en liten chokladboll istället och försökte dämpa det mesta av hunger med pepsi. Gick sådär. Vi trampade vidare genom Sandviken och Jäderfors i tidernas motvind och efter svängen i Järbo började det gå lättare igen. Här stopp igen efter nästan 6 mil på min klocka. Nu är fejsen lite saltare och dregligare men rätt söta och glada ändå.
Vid Tegelbruket fortsatte jag raka spåret hem hem till bondeland medan Maarit fick attackera backarna längs E16 och fullborda sina 10 mil på egen hand. Jag fotade rapsfält istället. Inte riktigt sådär förtrollande gult än, men snart så.
8 mil fick jag ihop på dagens två timmar och femtio minuter. Fantastiskt nöjd med det. Nöjdast med att jag kan cykla halvhyfsat och hänga med utan att dö ihjäl. Trots att jag har cyklat förhållandevis lite så känner jag stor skillnad från förra året. Cykelmusklerna ska bara väckas och vänjas in, sen kommer de att vara bättre än någonsin.
