Wie Geht's?

Det var när jag lyssnade på Claras sommarprat som jag fattade. Jag är ju också introvert. Vad skönt att det fanns en diagnos för mig också. Jag vill typ skrika ut det. Jag är inte tråkig och blyg och tillbakadragen hörrni. Jag är bara introvert. De som tar sig in i mitt liv på riktigt, de stannar där på riktigt. I övrigt är jag dålig på kontakter. Dålig på att skapa dem. Dålig på att hålla dem. Jag har inte jättemånga vänner och jag tycker att det kan vara ganska jobbigt att umgås med människor en längre tid. I alla fall umgängen som kräver att jag ska vara drivande och supersocial. Jag är dålig på att hitta samtalsämnen och slöprata med människor jag inte känner. Och det är nästan ännu svårare med dem jag känner ytligt. Jag vet aldrig vad jag ska prata med "bekanta" om. Jag har svårt att delta i konversationer med mer än en person åt gången och framstår då som tyst och ointresserad när jag egentligen bara analyserar och väger mina ord. Så är det. Jag är introvert. Jag har inga problem att stå i centrum när jag vet vad jag håller på med. Älskar ju mina spinningpass till exempel. Jag har inte heller något emot roliga fester och trevliga middagar, men det innebär är att jag gärna reloadar för mig själv en stund efteråt. Och vinet gör ju onekligen pratandet och socialandet lite enklare. Jag har dock ofta valt soffan och film framför stoj och stim. Jag vill välja. Jag tycker om att välja att vara själv. Jag tycker INTE om att känna mig ensam. Det är en skillnad att minnas.

Hur som helst. Nu är jag i Tyskland och människor känner ett starkt behov av att ta hand om. Och jag känner ett behov av att verka vara en trevlig filur. Även mot mystiska amerikaner som vill slöprata vid frukosten och dela kaffepanna och delge mig sitt rumsnummer och bjuda mig på karaokedejt på onsdagkväll. Tack men nejtack. Och så kollegan Max som ska hämta upp mig vid hotellet varje morgon som jag ska hitta något att prata om med i en halvtimme innan vi är på fabriken. Som gärna vill förvissa sig om att jag fyller ut min kvällstid. Men det är lugnt hörru. Jag väljer gärna att vara själv när jag har trängts i konstiga sociala sammanhang exakt hela dagen.     

Det var en otroligt lång dag. Jag kom till fabriken, fick kläder och skulle sedan på rundvandring med någon form av assistent. Hon kunde knappt någon engelska alls och vi kommunicerade rätt dåligt. Efter ett tag lämnade hon över mig till någon snubbe som spenderat några år i USA, tack och lov. Ytterst pedagogisk herre. Nu vet jag nästan allt om hur en klipper upp katalysatorer och hur en separerar metallskal från keramik och hur en maler materialet till finkornigt pulver utan att det försvinner ett endaste litet kilo längs vägen. För det är visst det vi sysslar med på det här stället.
 
När dagen äntligen tog slut var jag tvungen att leta på en elektronikaffär för att köpa en datorsladd. En kan ju inte minnas allt här i världen, och min sladd gör just nu ingen nytta alls hemma i Torsåker. Min skjuts Max ville följa med och visade mig till ett gigantiskt köpcentrum. Typ 300m från mitt hotell. Efter sladdköpet skyllde jag på att jag verkligen behövde få gå till hotellet och duscha. Kände mig helt täckt i keramikdamm, äcklig och trött. Och så ville jag bara få vara själv. Efter duschen gick jag tillbaka till köpcentrumet. Den förste jag mötte var min mystiske frukostamerikan. Jesus hjälp. Dock möttes vi i rulltrappan så det gav sig självt att bli av med honom. Och jag kunde i lugn och ro köpa en liten pizza.
 
 
Och så råkade jag hitta SKORNA när jag flanerade runt efter middagen. Det kan bli dyra kvällar det här om jag inte hittar annat att ägna mig åt. Nu kan det hur som helst få bli vår.
 
 
Laddar för nästa dag i katalysatorbranchen. Och jag tror tusan att den kommer att innefatta en springdejt. Onekligen spännande.