Våffeldagen

Vem behöver speciella dagar för kanelbullar och kladdkakor och räkmackor och allt vad det är. Nej, det räcker alldeles underbart bra med våffeldagen som frosserihögtidsdag. Igår skrev mamma och frågade om vi ville komma på våffellunch för att fira in våren. Klart vi ville det. En våffla på våffeldagen är inte bara prydd med en klick sylt på måfå. Näe, en våffla på våffeldagen är ett konstverk av sällan skådat slag. 

Förvisso har jag ju våffeldag var och varannan lördag, men det är en annan del av historien. Kanske en del av historien som förklarar ännu lite tydligare varför jag tycker att denna dag är lite extra viktig att fira. Jag älskarrr mammas våfflor. Sådana lördagar som börjar i badhuset brukar fortsätta med våffla hos mamma. Vi kan låtsas att denna lördag började i badhuset. Det fanns planer på det men det gjorde den icke, för jag valde att låta mig fastna i städträsket istället. Välbehövligt kan jag säga. Nu blänker dasset och diskbänken och jag har reducerat innehållet i kryddhyllan till ungefär hälften och tvättkorgen är tom och känslan i kroppen är överlag lite bättre. Fint så.


Simma kan vi göra en annan gång. Igår morse till exempel. Då hade jag till och med en riktigt bra stund i poolen. Trots att tre stora lurviga låg och flöt i bredd i mittenbanorna så att jag tvingades störa bröstsimmarstrukturen på bana 2 istället. Hela dubbelbanan blev påpassligt tom och jag tog en halvmeter längs linan i besittning. Hoppades att eventuella bröstsimmare med rundsimsmani skulle förstå att det räcker att rotera på 1,5 bana. Det gick nästan hela passet. När jag hade 400m kvar kom det en snubbe som absolut kände sig tvungen att lägga sig på kollisionskurs trots att exakt hela bassängen blivit tom vid det laget. Vaaarför? Men okej, jag flyttar mig. För all del. Rätt nöjd efteråt i alla fall.

I övrigt har denna våffeldag inte innehållit många knop. Eller jo, på sätt och vis. Caarlpdal rullade ut sina tvåhjuliga fräsare i solen och så tog vi en sväng. Liten aning kallt efter en stund, men ändå trevligt.

Och hemma igen avslutar vi kvällen med hämt-kina och discovatten och talang på tv. Snart snarkar vi ikapp av sockerkoma och jag har energi upp över öronen när jag ska springa långpass imorgon. 

Annars då. Jag gick på fredagsspinningen igår. Velade lite fram och tillbaka om jag skulle åka hem för jag kände mig rätt skapligt sliten men till slut bestämde jag mig för att stanna. Tur det. Maarit hade också låtit sig inspireras av Emma Graaf och körde också en variant av hennes mördarpyramid. Eller kanske exakt den. Minns inte. 

Jag hade reducerat den lite till min torsdag för jag tänkte att det inte var helt rimligt att knö in hur mycket som helst av ett 90-minuterspass på 55 minuter. Jag körde 3min + 6x15/15 , 3min + 4x30/15 , 3 min + 3x45/15 och så tillbak igen. Nu vet jag att det fungerar att ta hela pyramiden rakt av om jag skulle vilja. Nu vet jag att jag gott kan strama åt vilan lite och bygga ut jobbsekvenserna och vi dör inte. Eller nästan. En bra död. Ett bra pass. 

↑