maiersara.blogg.se

Sista kvällen här. Om det ska bli skönt att åka hem imorgon? Men så tusan att det ska. Min rygg är skadad efter fyra nätter på miserabla kuddar. Min kropp är skadad efter fyra dagar med minimal aktivitet och bara konstig mat. Min hjärna är helt skadad av en konstig mix av olika språk. Min själ är skadad av saknad efter värme, närhet och kärlek

Jag saknar min mat. Jag vill ha tillbaka min havregrynsgröt nu, hur konstigt det än må låta. Jag vill ha tillbaka mina egenlagade matlådor. Alla människor tar med sig bröd till lunch här. Jag vill inte äta bröd till lunch. Jag vill ha riktig lunch och tusen mellanmål. Jag har köpt fryslådor och take away-pasta och något konstigt nudel-kuckelimuck. Det är svårt att få med sig vettig lunch när en inte har någon matlagningsmöjlighet. Och jag har smugglat yoghurtar, ägg och mackor från hotellfrukosten för att överleva. Har ändå varit helt död när jag har kommit till hotellet på kvällarna. Och kvällsmaten blir ute. Jag vill kunna laga mat själv. Nu.

Jag saknar min träning. Jag har lyckats jogga halvhyfsade distanspass tre dagar av fyra, vilket väl får ses som inte alltför miserabelt dåligt ändå. Men jag vill kunna välja annat. Jag saknar poolen. Jag saknar gymmet och jag saknar spinning-meridan. Löpning på barmark är underbart, men det stramar och drar i benhinnorna och är inte bara superskönt att springa just nu. Min skjuts Max sa i bilen imorse att Simone är superfit och helt krääääääääääääjsi som springer två dagar i veckan och går till gymmet två dagar. Jo, troligen. Du vill inte veta hur krääääääjsi jag är när jag adderar åtminstone tre simpass och två cykelpass till nyss nämnda. Att vara abstinent från så många träningsformer på det här ofrivilliga viset gör mig inte snäll emot mig själv. Idag lyckades jag i alla fall springa medan det var ljust. Och stannade till vid slottet för skrytiga sightseeing-selfies.

Jag saknar mitt språk. Jag vill inte begränsas av att jag inte hittar alla ord. Jag vill slippa tänka ett varv extra innan jag öppnar munnen för att det jag vill säga ska komma ut på rätt språk. Idag fick jag en uppenbarelse när jag läste ett labprotokoll och gormade till Torsten "Jahaaaaaaaa, det är för att kunden vill ha två prover själv!!!!". Sen stirrade jag in i ett frågetecken och insåg att jag hade försökt entusiasmera på svenska med honom. Och all tyska som jag hör och halvförstår gör min hjärna helt konfys. Jag förstår tyska till den grad att jag processar ut valda delar av konversationer runt mig. Jag kan nicka och le lite fint när folk pratar lugnt och långsamt för att jag fattar övergripande. Sen ska den där hjärnan komma ihåg att det som ska ut ur munnen på mig helst ska vara på engelska, för de tyska orden klarar den inte av att hitta och sätta i rätt ordning själv. Men jag tänker förstås på svenska och hoppas att de orden processas till engelska i tillräckligt hög grad och i tillräckligt högt tempo. Det är rörigt alltså.

Jag saknar min snubbe. En ensam kväll kan vara det bästa som finns, men många ensamma kvällar kan en ganska snabbt få nog av. Särskilt när det inte finns något vettigt alls att fylla ut tiden med. Jag vill spendera några timmar i min soffa med att titta på oändliga serier och gnälla över utebliven fotmassage och sen somna näranäranära. Det saknar jag mest. Den här kvällen ska i alla fall Tim och Max ta med mig på middag någonstans. Jag ska vara klar 19:15 så dags att sätta fart. Sen en natt till. Sen heeeem.