Nytt på springfronten

Jag oroas lite över min egen opeppighet när det kommer till tankar om lopp och prestationer. En halv ironman om tre månader Sara. Men va? Nej, måste jag? Det är verkligen inte så att jag inte vill träna. Jag tränar gärna flera gånger varje dag. Och variation i träningen älskar jag. Vad är det då? Jag vet inte, men jag ryser lite inombords när jag tänker att det snart är dags att göra comeback längs vägarna under många och långa timmar på cykeln. All hets det medför att krypa ut ur det här fluffiga vinteridet känns utom min kontroll. Att förknippa tränandet med måsten och krav. Kraven jag ställer på mig själv, trots att det bara handlar om 9mil. 


Det spritter inte av övertagg, men det är inte fullt lika jobbigt att tänka på löpning och vägen till en mara om tio veckor. Jag vet hur jag ska göra det. Jag vet att jag gillar det mesta i det och jag vet att jag utan problem kommer att motivera ut mig på de långa passen. Jag löser det.

Hur det nu än är så tänkte jag ha lite delmål på vägen. Varför inte redan nu? Och mitt långpass på söndagen fick mig att tro lite mer på att jag kanske har hittat lite springform trots allt. Det räckte för att jag skulle få tummen ur och anmäla mig till den där premiärmilen som jag har funderat ett tag på. Det klaffade så lämpligt med en jobbresa till Stockholm och med att Kalle är jourledig på fredagen så då tar vi lite fredagsmys i huvudstaden och passar på att kolla av milfarten på lördagen. Det är tidigt på säsongen och jag förväntar mig inga stordåd, verkligen inte. Men det blir kul. Hoppas jag. 

Annat som händer på löpfronten då? Jag shoppar alldeles för mycket nya kläder till exempel. Men det blir ju så mycket roligare då. Nu nåddes jag av ett tips i helgen att det gick att köpa kompressionstights från Skins för ynkliga 199 kronor på cdon. Visste till att börja med inte att de sålde springkläder på cdon, men se det gjorde de. Riktigt fina var de också så med ett litet klick låg de hemma på hallgolvet. Så på dagens lunchpass gav jag mig iväg som en springande lime. Eller piggelinglass. 

Högsta poäng till byxan som satt som gjuten och högsta poäng till mina peppiga springkompisar som hejade så friskt i backen att det gick tusen gånger lättare. Faktum är att jag är tvekis till om jag gjort det ens en gång om jag varit ensam. Nu blev det nog fem vändor. Eller kanske sex stycken rent av. En annan backe den här gången. Aslång och superjobbig. Men samma kompisar. Bra va. Och efteråt körde jag tydligen på lejonfrilla igen. 

När jag hade jobbat färdigt för idag åkte jag till gymmet och trampade i trappmaskinen i tio minuter för att ytterligare mosa de där backtrötta skinkorna lite. Grym maskin ju. Nu fick jag skyhög puls på direkten så det var som att jag knappt hade avslutat föregående pass. Det blev lite knäböj och marklyft också. Inte mycket att hurra för men alltid något. 

↑