Fröken Prao

Du kommer ihåg prao-veckorna på högstadiet? Ett företag ska ta hand om dig i en hel vecka för att du ska få lite erfarenhet men de konkreta arbetsuppgifterna de har förberett för dig räcker i kanske en och en halv dag. Egentligen är de inte så intresserade eftersom du inskränker deras ordinarie verksamhet. Och det är inte heller meningen att du ska fylla någon funktion. Du ska bara vara där. Basically, de låter dig vistas i lokalen men du får inte röra något viktigt. De visar dig översiktligt vad de gör men ger dig ingen djupare insyn. Inga tekniska detaljer. Du får titta och fråga men de anser inte att du behöver fatta mer än det du själv efterfrågar. Du vet att du inte fyller något som helst syfte, samtidigt är du beordrad att vara där så du kan inte bara sitta och spela spindelharpan på din dator. Så du tittar och frågar. Ingen och igen och igen.
 
Det är så det är. Jag är prao här och det är det här jag har tittat på i tre dagar nu
 
1. En stor säck med råmaterial lyfts upp i luften med en truck
2. Påsens innehåll töms ned i en kvarn som maler det till lite mindre bitar
3. Innehållet kommer ut på ett transportband som leder det till en annan kvarn som maler det till ett pulver
4. Pulvret töms ut i en ny stor säck och i en liten provbehållare.
 
Att prata med operatören om vad han gjorde var som att prata med en knäskål. Tack Jesus för Torsten som tar hand om mig där ute i fabriken. Han kan prata lagom bra engelska och han kan förklara en del detaljer för mig. Några steg som inte syns lika tydligt. Jag vet förvisso inte hur mycket jag behöver förstå och hur intresserad det är meningen att jag ska vara men jag måste ju försöka fylla ut min tid.
 
Men ja, dagarna är onekligen långa och jag tror inte att utfallet av att ha mig här är just precis som det är tänkt. Men men. En dag kvar. Igår fick jag i alla fall komma ut och lufta mig lite mitt på dagen. Assistenten Simone som sitter mitt emot mig på kontoret har tydligen som standard att springa på lunchen på tisdagar och torsdagar. Igår bangade alla hennes ordinarie springkompisar för att det råkade regna lite, men hon sprang med mig i alla fall. Så himla skönt. Underbar tallskog och fina skogsvägar och mitt i alltihopa dök det plötsligt upp en liten kyrka mitt i ingenstans. Synd att jag inte fick med mig något att fota den med. Men det gick i alla fall nästan en timme i processer att byta om, springa, duscha och byta om igen. Dock en evighetslång eftermiddag i alla fall, men så här glad.
 
Igårkväll gick jag en liten sightseeing för mig själv. Problemet är att det blir mörkt här ungefär lika tidigt som hemma så jag har ingen tid alls att hinna se någonting när de jobbar ända till fem. Då är jag för det första vrålhungrig (eftersom jag har failat med att ta med mig en massa mellis…) och måste gå på matjakt och sen är det mörkt. Jag hann ta mig ned till floden medan det var hjälpligt ljust igår och jag hann se att det fanns en fin ”strandpromenad” som det nog skulle vara trevlig att springa på.
 
Efter promenaden dog jag i sängen. Släckte lampan 21:15, började lyssna på ett sommarprat men somnade mitt i. Missade mitt kvällsprat med Caarlpdal och allt. Sånt som händer. Imorse ringde klockan 06:00 och jag kände mig faktiskt ganska utvilad. Studsade i springkläder och gav mig iväg ut i mörkret. Ja, mörkare morgnar här än hemma tror jag. Det var kallt som tusan också, men åtminstone inget regn. Jag hade kalkylerat med max 40 minuter löpning, men var nöjd efter en halvtimme. Då hade jag fått frisk luft och se en fin soluppgång över floden. Gott så. 
 
Efter dagens arbetsdag tvingade jag (nåja... frågade ganska snällt) Min Skjuts Max att visa mig runt i stan lite. Det hällregnade ju, så det blev en city tour by car. Ganska nice ändå. Han visade mig de byggnader han tyckre att jag skulle se och några gränder i gamla stan och så. Mycket trevligt
 
Så. En dag kvar här. Övertaggad.