Sommar!

Jag har haft en helt fantastisk helg. Igen. Vilodag i fredags med mysig fredagsfika hemma hos mamma och pappa följt av grillbuffé på Granliden. Med efterrätt. Kanske ville jag fira att jag inte skulle ägna natten åt att cykla runt någon sjö i södra Sverige. Full respekt till dem som valde att ge sig ut på den strapatsen. Tänk att det redan har gått ett år. Jisses.   

 
Lördagen var första lediga dagen på länge som inte hade någon som helst agenda. Så, istället för att cykla hela natten tog vi lång sovmorgon och snickrade ihop en brunch på balkongen.
 
Satt där läänge och bara njöt, sen gav vi oss på projektet gräsmattan vid ruckelhuset. Den hade inte blivit klippt alls i år så gissa om det var en äng som behövde bearbetas. Lie-mannen gick med röjsåg och jag stånkade efter med vanlig klippare. Det gick tungt åt den stackarn som la av stup i kvarten. Till slut fick jag in snitsen på att rycka igång fanskapet men hade träningsvärk i axlarna dagen efter.
 
Fyra timmar senare var det klippt och jag behövde svalka mig så jag stack iväg på sim. Den enda fördelen med att simma alldeles ensam är att ingen bryr sig om jag ägnar lika lång tid åt att bara sitta på stranden och leva som jag faktiskt simmar. Eller att jag lägger en massa tid på att åstadkomma snitsiga bilder. Men hörrni, jag simmade dubbelt så långt som på onsdagen. Hela 1,8 km. Fortfarande känns det instängt och gnissligt, men det kändes betydligt mycket bättre. Nu hade jag ju dock inte cyklat en massa mil precis innan.  

Lördagskvällen hängde vi hos mamma och pappa och spelade Uno med Magnus som var på besök. Och vi började även söndagen där med lite frukosthäng för att hinna umgås någon timme till innan han skulle rulla hemåt igen.
 
Efter frukostdejten hade jag en inbokad cykeldejt igen. Kanske det sista långa passet innan Vansbro Triathlon. Vi hade uppdaterat väderapparna friskt, men bara studerat temperaturkurvan. Inte vinden. Jag hade totalt missat att det skulle vara storm ute. Nåja, provar väl ändå. Vi skulle cykla till Torsång hade vi bestämt. Kalle hade hjälpt mig att stoppa in Svarta Pantern i Bulgarbussen så dagens cykeltur kunde inledas och avslutas i Råbacka. Så där stod jag plötsligt efter vägen och väntade på att dejten skulle komma farandes ner för backen. Lite skeptisk min pga ytterst mycket vind. 

Det var håll i hatten som gällde och vi parerade den ena kastvinden efter den andra på vägen till Stjärnsund. Den vägen som normalt är den långsammaste delen av en cykeltur pga krokig väg och väldigt mycket uppför. Nu gick det inte heller speciellt snabbt, men vi myscyklade mest och pratade om att känslan av att ha myscyklat var precis vad vi ville känna efter avslutat dagsverke. Knappa tre mil på drygt en timme är inga konstigheter. Vi hade myst fram i drygt 26 km/h och tyckte att det var mest behagligt.
 
Sen började saker ta lite tid. Lite extra lång tid. Dels den förbannade vinden. Dels att vi behövde stanna femtielva gånger för att studera karta ty dåligt pålästa. Dels att jag plötsligt när jag skulle växla från lilla till stora klingan hade en trippelknut och rosett av kedjan runt pedalen. Vette tusan hur det gick till, men det var aningen svårt att cykla såhär. Maarit försvann iväg och fick bli stoppad någon kilometer senare av ett pensionärspar i bil som noterat mitt plötsliga frånfälle. Gulligt av dem. Och av henne att komma tillbaka.
 
 
Så. Fram med mekarkunskaperna och en kvart senare var vi på rull igen. Jag hade olja överallt men vi trasslade lite och snart satt kedjan där den skulle. Lite gnisslig och lite slapp men den satt åtminstone kvar när vi rullade vidare. Vi hann inte långt innan nästa humörhöjare. En alldeles livs levande orm som kom slingrandes över vägen. Maarit lyckades kanske klyva den på mitten (eller åtminstone åsamka den lite ryggsmärta) då hon cyklade rakt över den. Alltså den synen. Och panikskriket. Jag skrattade så jag nästan välte. I sisådär en mil.

Men vi måste prata lite mer om vinden. Herregud, vinden. Det som hade varit mest från sidan under första tre milen var nu alldeles rakt emot. Meeeen vad långsamt det gick. Jag trodde verkligen att vi aldrig skulle komma fram och jag var beredd att ställa cykeln i diket och gråta en skvätt när vi stannade för en snickerstankning med en mil kvar. Sista tre milen tog nästan två timmar inklusive meck och förtvivlan. När vi äntligen kom fram till Torsång hade liksom njutandet och myscyklingen förtagits lite. Och tre mil kö var det i det lilla fiket också men vi fick i alla fall mackor till slut. Och jag åt den snabbare än jag någonsin ätit någonting annat. Såå gott!
 
Ja, jag åt till och med snabbare än den här söta snabbätar'n, som ju först var tvungen att bearbeta sin ormchock.

Med macka i benen var det åtminstone lite gladare miner på vägen hem. Det är liksom lite roligare att cykla när det rullar åtminstone liite gratis.
 
Vi tyckte inte att vi fick så mycket medvind som vi förtjänade men kunde ändå cykla samma distans hem ca en halvtimme snabbare. Vi tog en annan väg men den visade sig vara exakt lika lång för mig som startat i Råbacka. Alltså en halvtimme snabbare på 65 km de är ganska stor skillnad det. Trots evighetsbackarna efter Långshyttan. Just sayin'. Sista två milen hem gick så snabbt att jag nog aldrig har cyklat så snabbt någonsin. De gick förvisso på hemlängtan.
 
Efter cyklingen hade jag bokat en simdejt. Jag vet inte vad det hade slagit till för oreda i cellen när jag tyckte att det skulle vara en bra idé. För det första, det var storm. För det andra, jag var svintrött. Jag ville mest sitta och flasha mina nya brallor på en bänk. Jomen visst ser ni, jag har blivit med PowerWoman till sist. Efter cirka två års suktande slog jag till på en triathlonbyxa. Fint ska det va. Ja, de är sjukt snygga.
Hur det än blev så  trasslade jag på mig våtdräkten och doppade mig i cirka en sekund mest för att besikta att byxorna inte blev genomskinliga. Det blev de inte. Sen åt jag resten av kvällen. Slut på meddelande. Slut på helgen. Slut på mig.