Joggkompisar

Igår, fyra dagar efter fyra komma två mil, tyckte jag att mina ben kunde få känna på lite löpning igen. Äntligen en morgon som uppfyllde alla kriterier för löpvänlighet. Sol och varma vindar, en glittrig och kvittrig kompis, alla favoritblommor i full prakt och lagom studsiga ben. Jag älskar det. Då kan man springa. Eller så kan man beta av två awesome blogmoments inom loppet av en kilometer. Först en obligatorisk vattenbild.

För att några hundra meter senare hitta en prunkande syrenbuske och ett ypperligt tillfälle att lära kompisen hur en knäpper enhandsselfies. Ja vi har lite att öva på där. 

Jag släppte av kompisen vid hennes ytterdörr och studsade sedan tillbaka samma väg som jag kommit. Summerade 6,5 morgonkilometer utan att bli alltför påmind om vad jag sysslat med några dagar tidigare. Underbara konstiga kroppen.


Idag hade jag ursprungligen tänkt att jag skulle cykla för att sedan inse att jag kanske måste jobba för att slutligen bjudas in till joggdejt i grannkommunen. Ida och Emma har som torsdagsstandard att kuta ihop men eftersom jag har haft torsdagsspinning som standard har jag inte kunnat haka på förut. Idag gick det. Sju kilometer i ett elljusspår som innehöll ungefär lika många höjdmeter. Jisses vilken terräng. Om jag någon gång ska springa Lidingöloppet igen så är det här jag ska hänga innan. Jisses. Snygga starka brudar! 

↑