#saramotmaran
Nej det är ju inte optimalt att springa fyra mil i månaden om en tänker sig att klara av fyra mil på en eftermiddag i början på juni. Ingen underdrift att det måste bli skärpning och kontinuitet i springverksamheten. Jag är onödigt icke-orolig och tänker att det ju gick alldeles strålande bra att börja kuta i slutet på mars förra året. Ja, förvisso, men troligen kan det gå ännu lite mer bra om jag sätter igång och kutar på allvar redan nu. Eller hur?
Just nu är det ju väldigt mycket gym. Jag tror att det är svinbra. Jag tror att det gör små underverk med både simningen och löpningen. Jag vill inte göra mindre av det, men det håller inte att springa så lite. Här och nu måste jag påbörja min alldeles egna lilla jakt på en struktur och en plan som innehåller väsentliga saker i väsentliga mängder. Det är svårt. Min hjärna är alltid på minst två ställen samtidigt. Vad jag än väljer så tror hjärnan att det är fel och det gör mig så stressad. Löpning är en väsentlig sak i en marathonsatsning. Och mängden som krävs är ganska stor. Dock tror min hjärna inte att den ska byta ut något. Den vill alltid lägga till. Lite mer av allt är alltid lite bättre, tror hjärnan. Och är aldrig 100% närvarande i precis det den gör. Jag hatar det. Och jag tror inte att jag presterar bättre så.
En sak som är lite bra är åtminstone att det går att kombinera gym och löpning om en står ut med att nöta löpband. Det är inte alltid så himla dumt. Inte kul men ganska smart. Smart eftersom det kräver en aktiv handling av en annan kroppsdel för att tappa farten. Det räcker inte med att benen lyssnar på hjärnan. Handen måste få ett kommando först om en inte ska sitta som ett frimärke i väggen. Det vore typiskt dumt. Intervaller i obekvämtempo är därför lite mer likely att stanna kvar i obekvämtempo på bandet än ute.
Jag var så himla less efter det extremtunga distanspasset i lördags att jag ville boosta lite så idag fick jag för mig att jag verkligen skulle springa snabbt. Jag tror ju att det finns fart i den här kroppen trots allt. Men hur länge? Hur mycket? Ingen aning. Får väl prova. Jag lufsade i en kvart innan jag drog upp bandet till 14 km/h. Det är ganska snabbt för mig. Typ 4:17 min/km för att vara exakt. Ett drömtempo som jag nog bara hållit i en intervall förut. En kilometer eller så. Nu blev det 4x5 minuter och benen bara snurrade på. Fantastiskt. Jobbigt såklart. Så pass att den sista bara blev fyra och en halv minut eftersom jag tappade huvudet lite. Joggade ner länge och långsamt och ändå blev totala snittet 5:17. En väldigt underhållande timme.
Jag är igång nu. Jag måste vara det. Jag vill vara det. Ja, det vill jag. Nu kanske inte varenda löppass förtjänar en egen stund i rampljuset, men för dem som förtjänar det har jag skapat ett eget litet utrymme. För nu är det #saramotmaran som gäller. Frågor på det?
