Och de nominerade är...

Jag! Bland många andra. Hofors har ju som bekant sin egen idrottsgala varje år. Man lyfter fram lokala hjältar inom olika kategorier som "Årets ledare", "Årets lag", "Årets funktionär", "Årets arrangemang". Och så årets manliga och årets kvinnliga idrottare då. Någon hade nominerat mig till Årets kvinnliga idrottare. Det känns coolt. Hedrande. Strax efter nyår offentliggjordes alla nomineringar i varje kategori. Efter det gick det någon vecka till innan jag fick hem ett brev om att jag gått till final och hade chans på priset. Häftigt ju. De ville göra ett bildspel med alla nominerade och anlitade en proffsfotograf. Så, en tisdag mellan morgonsim och lunchgym ställde jag mig inte helt fotogenisk framför kameran. Men hon löste det ju rätt skapligt ändå.

 
Så. På lördagen var det äntligen dags att hoppa i galamunderingen och gå på fest.
 
 
Först lite chips och mingel på Aerostep, sen Folkan och middag. Lyckades få en kantplacering igen, men den här gången gjorde det inte så mycket.
 
Även fast det var bortom llt rimligt tvivel att jag skulle bli något annat än tvåa var det en lite halvjobbig och nervös väntan på min priskategori. Till middadgen stal fem brudar från Aerostep showen med ett bejublat zumba-framträdande. Så coolt att Laura kommit till oss och bara fullständigt äger.  
 
 
Priskategorierna betades av en efter en och till slut var det dags för min. Men varför var det orimligt att bli annat än tvåa? Har jag fallit för en släng av dåligt självförtroende? Näe men hörrni. Min motståndare var ju inte vem som helst.
 
Mm. OS-Frida. Vem som helst hade kunnat göra vad som helst och ändå inte haft en sportmössa att jämföra sig. Det hade inte varit rimligt. Men det var fantastiskt roligt att få vara nominerad tillsammans med henne. För vet ni. Hon var en av mina första kompisar. En av de första kompisar jag minns att jag har haft. Vi gick i samma klass från tidigt dagis till årskurs tre när hon flyttade. Det gick tusen hästtjejer i min klass. Alla sprang runt i skogen med hopprep runt axlarna och hoppade över buskar och stenar varenda rast. Inte Frida, trots att hon var den som hade mest häst av alla. Jag gillade nog henne särskilt mycket för just det. Vi gjorde andra saker. Ända till Storvik flyttade hon, men det kanske är ganska långt när man är tio. Efter det skrev vi brev i ett par år och sen rann allt ut i sanden. Men ja, det är en tid som jag gärna minns.
 
Hur som helst. När en inte kan vinna pris i sin priskategori så kan en ju istället passa på att länsa lotteriet. Kalle och jag hade inte köpt några lotter först. Tycker det är onödigt. Sen kom en arrangör och fladdrade med en lottring under näsan på oss och vi bestämde att ändå köpa fyra stycken. Och det blev tre vinster av det. Skaplig utdelning. Kalle och jag vann ett varsitt välbehövligt presentkort. Jag fick en biltvätt. Han får gå till Lack&Lockar. Det tredje vinsten var två anteckningsböcker och en godispåse. Full pott.
 
 
Efter middagen minglade vi runt i ett par timmar till och runt 01 rullade en bil hem till bondeland. Det var en del vin i systemet så jag var inte laddad för alltför många knop på söndagen. Men räddningen heter som alltid nattmat. Nu skramlade vi fram lite kyckling och pommes på nattkröken, och med någon liter vatten på det vaknade jag avsevärt mycket piggare än jag förtjänade. Först en promenad i den aningen lite tidiga vårfeelingen.
 
Sen raka spåret till biltvätten med en väldigt grå liten mazda. När Kalle ska lösa in sitt presentkort och kommer med tigernaglar lär väl återstå att se.
 
Så mycket mer än så blev det inte av den helgen.