Jag är inte så vidskepligt lagd. Tror inte att det betyder särskilt mycket otur om jag lägger nycklarna på bordet eller går under en stege (hur ofta man nu gör det) eller ser en svart katt och så. Menar, mamma och pappa har ju haft svarta katter i hela mitt liv. Jag har inte heller särskilt mycket ritualer för mig. Inga turtrosor på mina lopp. Inget beteendemönster som måste utföras i en specifik ordning för att jag ska kunna prestera. Fast jo, badmössor med olika mönster på sidorna sätter jag alltid åt samma håll. Tror jag. Förut gjorde jag det i alla fall. Men jag trodde nog inte att det skulle betyda särskilt mycket otur att jag ur den groteska högen av icke undanstökad tvätt lyckades lirka fram två högerstrumpor till fredagens packning. Men onekligen var det lite jobbigt att ge sig iväg med dessa förutsättningar.
Jo jag valde att jogga efter jobbet. Solen sken, temperaturen var perfekt och hjärnan fullständigt fredagsmosig. Jag lämnade bilen på parkeringen utanför kontoret och joggade iväg runt rönningsvreten. Mitt nya påhitt är att lämna Garmin hemma när jag inte känner för att känna någon press. Jag kan inte låta bli att titta på den och jag kan inte låta bli att tycka att jag springer för långsamt. Eller snarare tycker jag att det långsamma tempot är orimligt jobbigt för att gå så långsamt. Jag plågar mig själv med tankar om att jag borde vara snabbare med den ansträngning som det ändå är att lubba fram just nu. Det känns allt annat än lätt och snabbt med alla kläder, med stela skor och med knöligt underlag. En knölig hetshjärna på det gör inte saken bättre. Om jag inte har någon klocka kan jag njuta på ett annat sätt, bara av att vara ute och andas utan krav på prestation. Njuta av att jag faktiskt springer och låter känslan styra. Än så länge ska det här bara göras. Det ska göras med annan behållning än resultat och prestationer.
Dock måste jag få veta efteråt. Jag måste bokföra. En löpning som saknar tid och distans har ju liksom aldrig hänt. Men om jag ändå vill lyssna på musik och har telefonen med kan jag mäta distansen med funbeat direkt. Dock måste jag ju då mixtra lite med tiden om jag kostar på mig ett fotostopp med en kanal i magiskt skymningsljus. Nu råkade det emellertid hampa sig så att funbeat hade stoppat min mätning efter 1,5 kilometer. Hemska tanke. Är det helt sabbat då? Äh. Tiden fick jag ju genom att starttiden sparats och genom att titta på klockan när jag var klar. Sträckan fick jag gissa. Jag gissade på 12,5 km. Sen lät jag eniro ta reda på sanningen åt mig. Inte så tokigt gissat.
Oturen då? Jo. När jag kom tillbaka till kontoret skulle jag gå in och dricka vatten samt skriva ut ett papper som jag hade glömt. Larmkoden funkade inte. Alternativt blev den fel. Två gånger. Till slut brölade inbrottslarmet i hela huset. Som tur var funkade koden på tredje försöket och jag lyckades stänga av det. Dock kom det illa kvickt en säkerhetstjänstsnubbe som suckade skapligt åt mina försök att förklara mig. Vad gör jag ens på kontoret i svettiga springkläder klockan fem en fredag? Bra fråga! Aldrig mer i två högerstrumpor åtminstone.
