Superhjältejogg

Trots att jag egentligen ville köpa exakt allt som finns att tillgå i den fenomenala superhjältekollektionen så sansade jag mig lite. Både triathlondräkten och cykelkläderna är så snygga att det svider i ögonen, men det är ju inte riktigt sån säsong nu. Ett inne-linne och ett par långa tights fick det bli. Klickfingret bekräftade köpet efter förmiddagsfikat på onsdagen. När Craft skickade sitt orderbekräftelsemail så tänkte jag lite stilla för mig själv "men eller huuur!"

Menar, om det är på nästa träningspass jag ska se ut och prestera bättre ut än någonsin så får de fasen rappa på. För nykittad eller ej, mitt nästa träningspass (utöver onsdagens pool moment) skulle bli på torsdagen. Meeen Craft överraskade, och efter jobbet igår hämtade jag paket på Ica.

Linnet sitter perfekt, men då det kändes lite för kallt för ett linnelöp igår eftermiddag så fick det, efter ett snabbt test, hänga kvar och glänsa på garderobsdörren i hallen.


Brallan däremot fick hänga med ut och lufta sig på en gång. Tolv och en halv kilometer solskensjogg i bondeland. Jag är kanske inte helt överens med att det är resår i midjan. Både mina korta och mina långa springbrallor är liksom bredare upptill. Och så hamnar jag lite mittemellan när jag läser i storlekstabellen. Längden säger en sak, rumpmåttet en annan. Nu valde jag att ta den mindre storleken för att få dem så korta som möjligt. Jag hoppas att det inte ska innebära att de kommer att hasa ner. Inget jag stördes av nu åtminstone.
 
Som sagt, linnet fick hänga kvar hemma men jogg i t-shirt i slutet på september och inte särskilt kallt. Hur underbart va inte det? Jag firade en annan superhjältetriumf istället. Tänk att det är ett helt år sedan jag lufsade runt den där Stockholmsön och betade av mitt andra moment. Vad mycket som har hänt sen dess.

Alltså färgerna nu. Det är helt magiskt.
 
Syftet med det här var en lågpulsjogg. Igen. Jag förstår inte varför det är så svårt. Nu bestämde jag mig för att rycka i handbromsen, no matter what. Det gick skapligt. Pulsen rusade inte iväg på samma sätt som den gjorde för två veckor sen men ligger ändå omotiverat högt. Menar, 167 i medelpuls är väsentligt mycket bättre än 179 som jag hade förra gången. Det är dock långt ifrån de 154 som jag ska sträva efter att ha som maxpuls. Men, en jogg så gott som någon. 
Allt jag har gjort efter Kalmar har gjorts på extremt hög puls. Jag hoppas att min kropp är på väg att lugna ner sig nu. Jag hoppas att den inte tänker bli superstressad för minsta lilla ansträngning så himla länge till. Det blir ju liksom bara onödigt jobbigt. Jag vill ut och superhjältejogga långt och länge och mycket. Utan stress. Utan press. Bara för att.
↑