LexCalle

Det är rätt tungt nu alltså. Förra året hade jag också en rejäl humördipp i oktober men jag brukar inte se mig som någon som är så väldigt humörpåverkad av hösten. Det brukar vara ganska jämndeppigt över året. Den här hösten började ju så glänsande. September var fantastisk. Jag var så nöjd och reflekterande och så tacksam och glad för allt jag presterat. Jag ville bara vara i bubblan av att allt var över och var inte jättesugen att tänka om och satsa nytt. Solen sken och jag gillade att vakna på morgonen och bara känna efter. Sen blev det oktober och jag vissnade lite i takt med löven. Det smög sig på en jobbig känsla så fort det blev kallt. Det blir gråare och mörkare ute och det blir gråare och mörkare i sinnet. Det är liksom mest ledset på insidan. Höstdepp eller en försenad postloppdepp eller förkylningsdepp vet jag inte. Det är urlakat och tomt. Energin är borta. Jag tvekar och ifrågasätter. Vem vill jag vara? Vad betyder något? Vem bryr sig egentligen? Vad vill jag göra? Vad är kul på riktigt?
 
Och sen förkylningen som ett litet lock på det hela. Den var ju allt annat än allvarlig, men jag fattar ju att kroppen sa att den ville något annat än vad jag gav den. Jag var klen i några dagar men ignorerade och åkte till Tyskland och sprang en halvmara. En jäkligt bra halvmara. Sket i att vila efteråt och blev förstås sjukare ett par dagar senare. Men jag snorade ju egentligen bara i en dag. Sen då? Jag åkte till simhallen, jag joggade och jag ledde mitt spinningpass. Inget gick bra och den där oförmågan att släppa kontrollen och lägga sig på soffan och låta kroppen sköta sig själv sätter förstås käppar i alla hjul. En och en halv vecka efter snorandet upphört bestämde jag att jag var frisk och började köra som vanligt. Det är fyra veckor sedan jag åkte till Tyskland och på fullaste allvar har jag inte känt mig helt pigg sen dess. Det är frustrerande när kroppen inte svarar, men jag inser ju att jag kanske inte ställer frågorna. Och ställer jag frågorna så skiter jag i svaren eftersom jag inte får de svar jag vill ha.
 
Sen såg jag den här bilden i mitt instagramflöde.
 
Nu ska du inte tro att jag tror att jag kan göra varken kvalitativ eller kvantitativ jämförelse med en elitskidåkare, men jag fattar åtminstone poängen. Det sitter så hårt fastpräntat att en alltid ska träna hårdare och mer för att bli bättre. Jag vet att det inte är så. Coachen Pär säger att jag ska köra 80% lugnt (eller var det till och med 90?). Det är lugna puckar i typ all träning och det pallar jag aldrig så jag kör maxpulsspinning och lite crossfit ett par gånger i veckan som trots. Men jag fattar ju egentligen. Det är klart att även hobbymotionärer på sin egen nivå kan stressa sin kropp till att bli mottaglig för virus och sen aldrig ge den chansen att bli riktigt frisk. Jag vägrar gå runt och vara småklen i veckor utan att någonting händer. Jag besitter varken klokhet eller rutin på området och troligen hetsar jag fortfarande, trots att jag känner mig så lugn och sansad. Nu har jag ju lallat runt i två veckor. Bara mystränat. Eller? Just nu vet jag inte om ursprungsproblemet kvarstår eller om den allmänna deppigheten är något annat än kvardröjd sjuka, men jag önskar så att jag kunde lära mig något av det här. Nu har hela oktober gått i ett grått töcken och världen kommer bara att bli allt gråare. Jag kommer också att bli gråare om inte saker sätter igång att kännas kul och gå bra igen. Hur gör de det? Hur hittar jag energin? Kanske är det inga-pass-alls som gäller ett tag igen? Ett höstlov är på ingång har jag hört.  
#1 - - Helena:

Åh jag vill bara säga något som piggar upp! Det är ju så här det är, det går upp och det går ner men det är fasiken inte kul när det är motigt även om man vet att det vänder.
Kämpa på och var snäll mot dig själv!
Kram

Svar: Tusen tack Helena! Det är precis sådana som du som piggar upp. Fortsätt inspirera med dina härliga texter. Kram på dig! <3
Sara