Vågen

Jag slängde ut min badrumsvåg någon gång i vintras och har levt i förnekelse och ovisshet sedan dess. Jag har använt mina tightaste oskönaste jeans som riktmärke på att ingen katastrofal förändring skett. Går de att stänga är livet under kontroll. Är de för trånga? Dags att börja fundera. Jag gör verkligen mitt yttersta för att försöka tänka mer Body Positive om mig själv. Min kropp är hel och fungerar och den har låtit mig skapa fantastiska minnen under 2016. Det spelar egentligen inte skitstor roll hur den ser ut när den fyller sin funktion
 
När jag ser progression och när jag känner progression vill jag inte låta en digital siffra kontrollera mitt självförtroende och min lycka. Om jag kan känna mig starkare och lättare. Om jag kan springa längre och längre. Om jag kan cykla snabbare och snabbare. Om jag kan simma snyggare och snyggare. Om jag kan lyfta tyngre och tyngre. Om jag kan klara en fucking jävla Ironman. Och helst samtidigt stänga mina tightaste byxor.  Vad spelar det då för roll vad badrumsvågen visar? Ingen alls.
 
Men vad händer när progressionen stannar av? När jag hela tiden går runt och känner mig tung, småsjuk, fluffig och otillräcklig. När inget av det jag gör leder till resultat någonstans. Ja då börjar jag ju leta efter en förklaring. Jag vill se förfallet svart på vitt. Jag plockade fram vågen igen igår. Hoppades innerst inne att den inte skulle visa så mycket plus. Det var inte ett kilo, inte två, inte tre. Faktum är att jag inte var så långt ifrån platsen där jag startade 2013. Fick såklart panik. Började hata mig själv. Ångra alla dåliga beslut. Varför har jag kastat bort allt som jag har jobbat så himla hårt för? Jag blir arg för att jag bryr mig men jag vill heller inte leva bakom någon himla fasad där jag inte märker vad som händer. Även om jag vill skita i siffran på vågen så måste jag fatta att allt har ett samband. 
 
Helena skrev för ett tag sen ett inlägg med frågan om triathleter har sämre tänder. Allt sliskigt sockersnusk som intagits under alla otaliga timmar på cykeln gjorde sig för hennes del påmint under ett tandläkarbesök. För egen del tror jag att cykelgodiset har legitimerat ett allt mer eskalerande småätande. När jag cyklade som mest i somras åt jag ju godis varje dag. Fiska fram snickers ur cykeltröjan och öppna den i farten blev en välutvecklad egenskap.  I jämförelse är min träningsmängd just nu katastrofalt liten, trots att jag i huvudet inbillar mig att jag tränar hårt och mycket. Jag är återigen i ett stadium där jag tänker att mina 7-8-9-10 träningspass varje vecka lätt kan kompensera en kaka eller en bulle eller två eller tre. Alldeles för ofta. Men saken är ju att det sällan är så många pass just nu. Och att det sällan är så hårda pass just nu. Jag bränner förmodligen inte ens i närheten av vad jag tror. När jag istället tänker på hur ofta jag fikar "lite oskyldigt" får jag mentala magsår. När triathleten slutar cykla men fortsätter att cykelfika på nästan daglig basis, då kan hon snart inte längre stänga sina byxor. Jag blir trött, matt, tung och ledsen och alla känslor förstärks när ingenting ger resultat. För att trösta mig äter jag lite godis. Och blir sjuk igen och igen och kan inte träna ordentligt och får panik. Och så tränar jag lite halvtaffligt dåligt fast jag inte är riktigt frisk och så blir jag inte frisk. Och så går det runt. Runt, runt, runt.   
 
Nu vet jag inte riktigt hur jag ska attackera det här. Jag skiter i Beach 2017. Jag skiter i platt mage. Men Maran Sub4 och Vansbro Tri Sub6 och en fett bra Amfibiemannen skiter jag inte i. Jag har mål och jag vill inget hellre än att min träning ska ge resultat. Jag tror fortfarande att det är uppföljning jag behöver mest. Någon som frågar, stämmer av och bryr sig. Kontrollerar att jag gör det jag ska. Det kanske är en kostcoach jag ska anlita? Någon som ger mig bullförbud och sätter ramar? Det spelar ingen roll att jag läser för jag vet ju. Precis som alla andra med sockerproblem så vet jag. Saken är att det egentligen inte är skitsvårt att styra. Det är inget jag MÅSTE ha. Det är något jag vill ha. Lite för ofta. Jag gillar bullar. Men jag gillar inte konsekvensen av bullar. Ett bullfritt 2017, är det grejen?
#1 - - Maria Finnved:

Efter att ha rätt mkt problem själv med maten så blir jag lite rädd när jag läser. Åh vad jag hoppas att du inte lägger pengar på en kostplan, när du garanterat ändå kan så mycket själv utan hellre isf lägger de kronorna på en terapeut. Ta det inte negativt. Det låter så lätt så i text, men det är inte meningen att man ska må dåligt över kroppen oavsett vikt! Försök att älska dig själv oavsett! Sen förstår jag att man gärna vill vara optimalt fit när man ska tävla långa sträckor t ex, men det finns inget som säger att den tävlingsvikten måste hållas året runt, eller att det alltid är bättre att va smal-smal. Många som är riktigt smala löpare får istället skador pga det! Menar just att DU är jättefin! Och det är inte kul med tigga kläder som man gillar - Men skit i vågen! Släng ut den på riktigt! Och var stolt över dig själv och det du presterar! Du är en människa och inte maskin och perioder i livet behöver man kanske lite mer fika och mindre träning. Om du ska styra upp något, styr upp träningen, så kommer säkert det andra på köpet.. Eller tänk en plan i stora drag med kanske lite mindre bulltillfällen, men inga förbud!. KRAM! Hoppas du tar detta på rätt sätt...

#2 - - Marre:

Håller med exakt i det som Maria skriver. Du är fin och stark och snabb! Alla går upp och ner i känslan att prestera, det känns tungt, skavigt och jobbigt men det behöver inte ha något med vikten att göra utan något helt annat! Det är kanske en hjärnskrynklare du ska lägga pengarna på? ;)