Det är kanske först nu som den berömda postloppdeppen har knockat mig till marken på riktigt. Alla målgångar jag fått uppleva under 2015 och 2016, det är så en ska nypa sig i armen. Allt jag har klarat av. Jag vet inte hur mycket jag hade velat eller orkat göra om jag varit ensam och jag är så oändligt glad att jag har mitt stadigaste fundament till träningsvän. Men vem är jag egentligen när jag är själv? För det måste jag ju kunna vara. Jag måste ha ett eget driv. En egen vilja. Jag vet verkligen inte ens vem jag tror att jag är. Eller om den jag trodde att jag var är den jag faktiskt vill vara. Jag kanske har fått allt om bakfoten med det där att en liten bassängkarriär är vad jag ska satsa på för att boosta min vinter. Kanske är de tankarna grunden till att hela livet känns lite kämpigt nu.
Kanske har jag satt mig själv på pottkanten lite. Eller på poolkanten, jag vet inte. Hur som helst så är det en tröskel modell vallgrav att åka till badhuset just nu. Inte bara för att det oroar att axeln gör ont. Det. Känns. Inte. Kul. Under hela sommaren, och i synnerhet slutet av sommaren, såg jag ju fram emot bassängsäsongen. Att bara få nöta och nöta och nöta. Jag såg fram emot att slippa stänga in mig i tight gummi och att slippa frysa både före och under och efter passen. Jag såg fram emot att slippa vågor och siktningsproblem. Jag såg fram emot att inte behöva oroa mig för att tappa bort min simpis, eller för att själv bli borttappad i svart djupt vatten. Mest såg jag fram emot mitt ökade simfokus och min förväntade poolprogression. Jag skulle hela tiden bli mätbart bättre. Nu när det fanns utrymme att fokusera hårt på simning skulle jag forcera gamla personliga rekord på löpande band. Jag skulle känna mig stark. Jag skulle känna mig pepp. Jag trodde verkligen att målet med masters och tanken på att tävla i bassäng igen var precis vad jag behövde. Jag trodde att detta konkreta mål skulle få mig taggad till tänderna. Varför blir det tvärt om?
Det var ju bassängsimning som var det allra allra roligaste jag visste en gång i tiden. Ja, det var det. Men jag har även en historia som troligen har satt djupare spår än jag anar. Sisådär elva år bakåt i tiden, mellan jul och nyår 2005. Jag skulle börja sista terminen i nian och det fanns troligen tillräckligt med press i livet ändå. Jag brakade in i någon form av vägg på det där jullovet. Jag hade simtävlat nästan varje helg fram tills dess och samlat mastodontbetyg i skolan. Från en dag till en annan hände något. Plötsligt hade jag konstant panik i hela kroppen. Jag slutade sova, jag slutade äta, jag hade ångestattacker, jag blödde näsblod varje dag. Jag kunde inte längre vara i badhuset. Kunde definitivt inte tänka på mig själv i en tävlingsliknande situation utan att bryta ihop. Jag gick några vändor hos en kurator och fick en karta piller för att slappna av och kunna sova. Livet återvände, men aldrig tävlingskarriären. Långt långt långt efteråt var jag rädd för alla tävlingssituationer. Jag kunde inte ens vara med på våra egna små klubbtävlingar till en början. Senare kunde jag simma max femtio meter utan att få panik.
Jag har alltid satt press på mig själv i simbassängen. Eftersom jag alltid var så himla mycket sämre än mina jämnåriga simkompisar (vi snackar typ 10-15s/100m) hade jag alltid svårt att acceptera annat än personbästa på tävlingar. Mitt enda sätt att knapra in lite på de andra var ju att slå mina egna tider. Jag var tvungen att hitta ursäkter när jag inte gjorde det och ibland fanns det ju inga ursäkter. Jag kände mig alltid för dålig. Aldrig tillräckligt bra. Gjorde jag inte nya pers flög det simglasögon och badmössor runt mig. Och stackars mamma fick höra några väl valda ord. Pressen kvävde mig till slut. Det blev nervositet och felaktig anspänning och till slut mådde jag bara dåligt. Jag börjar hamna där igen. Jag börjar må dåligt över tanken på tävling. Tanken på att pressa. Tanken på att maxa. Även om jag bara ska göra det på träning och bara ska visa upp resultatet för mig själv. Det låser sig såväl i kroppen som i huvudet. Jag kan inte tänka rätt och jag får panik över att kroppen inte svarar. Får panik över att den inte alls lever upp till mina högt ställda förväntningar.
Jag trodde verkligen att det skulle kännas roligare att träna mig bättre om jag får fokusera mot ett tydligt mål. Om jag får leverera resultat på papper. Och dessutom visa upp resultaten live. Där det händer. När det händer. Det är kanske precis tvärt om.
Jag hade något helt annat i början på 2015. En helt annan glädje. Innan jag fick för mig att jag skulle utföra alla dessa miljarder konstiga saker hittade jag simningen på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Den gången klev jag också ur en motivationskris. Mådde dåligt över det ena och det andra och letade nya saker som var kul. Jag var som en elektron. Överallt samtidigt och helt ostrukturerad. Maarit hade precis hittat mig sjunkandes i det träsket och hjälpte mig att få näbben över ytan igen. Jag kom på något sätt på att simningen var kul och jag ställde siktet på något så banalt som Hofors Swimrun. Helt förutsättningslös lokal plojtävling. Inte ens i brödrostklass. Och jag simmade som en galen. Jag hade ett dreamteam med Sara och jag gick all in för att vi skulle kunna leverera. Som jag simmade under den perioden.
I alla löplopp och tävlingar utomhus där alla startar samtidigt och går i mål på löpande band är det en helt annan typ av tävlingskänsla. Där försvinner det direkta fokus som uppstår när jag har en alldeles egen bana som jag ska harva fram och tillbaka på ända tills mitt lopp är över. Jag känner mig inte lika sedd. Det finns ingen startlista med ett tidigare resultat att leva upp till. Det är inte alls så tydligt vad som är bra och vad som inte är bra. Framför allt får jag försvinna i ett hav av andra människor. Ingen ser om jag ger upp.
Så hur gör jag då? Lägger jag baddräkten på hyllan och går i ide? Självklart inte. Nu har jag LexVasan i färskt minne och är mycket väl medveten om att jag inte ska ge upp saker som jag knappt har låtit börja. Men det här är inte samma sak. Det här handlar inte om en rädsla för att bemästra något nytt. Det här handlar om att hitta bästa sättet att faktiskt bli bättre på något som jag redan är okej bra på. Mitt bästa moment. Jag vill inget hellre än att åka till badhuset med glädje igen. Ta ett skutt ner i poolen och kliva upp som solen fyra kilometer senare, det är det bästa jag vet. Jag vill inget hellre än att bli en bättre simmare. Det är sättet jag ska bli det på som jag kanske måste förändra. Om jag ska orka. Jag kanske måste plocka bort press som jag inte pallar med och ägna mig åt tävlingsmoment som jag klarar av. Som känns roliga och inte bara skapar ångest.
Det kanske ändå är de där långa evighetsprojekten jag ska sikta mot. Nästan-evighetsprojekt som halv ironman kanske ändå är the Grej in my Life. Och vill en verkligen inte cykla så kan en ju pyssla med swimrun. Ända sen vår sekundbattle i Vansbro har jag och
Sofia pratat löst om att köra ett swimrun ihop nästa sommar. Igår bestämde vi att vi ska teama ihop på Amfibiemannen i slutet av juli. Om en har ett mål tillsammans med någon blir det kanske en annan femma av bara farten. Jag hoppas att det ska vara den boost jag behöver nu. Nu finns det faktiskt någon som förväntar sig något på riktigt och som kan vara min spark i baken. Sofia vill sätta tävlingen som en av sina A-tävlingar. Den har verklig prioritet för henne. Hon litar alltså på att jag gör det jag ska och jag ska verkligen göra mitt bästa för att leva upp till förväntningarna.
Så. Ett happeee swimface på det. Ny rycker vi upp oss.
