maiersara.blogg.se

I söndags kväll påbörjade jag ihopknåpandet av ett nytt spinningpass till veckans bästa tisdag. Lite inspirerad av Lindas pass från fredagen och av mina egna tvångstankar om att allt alltid måste öka eller minska utifrån samma system visste jag på ett ungefär vad jag letade efter. Jag klarar inte när det är udda eller olika så jag klickade fingret alldeles trött i beat-appen i jakten på det perfekta flowet. Fick till slut ihop två motstånds- och kadensstegar. I den första ökar vi motståndet varannan minut samtidigt som jag sänker tempot på musiken med tio slag/minut varannan minut. Jag lät den börja på 60 rpm (120 bpm) och när vi kommit till 40 rpm (80 bpm) var tanken att det knappt skulle gå att få runt pedalerna och svida skapligt i benen. Den delen av passet blev jag väldigt nöjd med.

I mittenblocket ville jag låsa motståndet men öka kadensen, dock inte med lika kraftig förändring som i den första stegen. Dessutom ville jag göra det mer till intervaller så jag la in 30s vila mellan varje 2min. Började återigen på 60 rpm men denna gång ökade jag tempot med 5 slag/minut till varje ny intervall. Efter fem intervaller landade vi då på 70 rpm. Om en inte hade börjat alldeles för fegt var tanken att det också skulle generera visst svid i benen att behålla sitt ursprungliga motstånd.

Efter att ha jobbat med syrabyggande i hela passet tänkte jag att det var vettigt att avsluta med spurter. Sista delen av passet ville jag därför behålla från förut. 45/15-intervallerna fick hänga med igen. Var osäker på hur många jag skulle kunna klämma in och tänkte anpassa det lite efter rådande situation.

På måndag lunch åkte jag till asco och testade passet alldeles själv. Så föredömligt har jag aldrig någonsin tidigare förberett mig. Men helt ärligt. Det här var vad jag lyckades pressa upp pulsen till på den allra allra sista intervallen.

Om det inte är några mystiska inställningar jag måste göra för att kunna dela så borde du kunna hitta listan här.

https://open.spotify.com/user/1157464391/playlist/6EkS1LX5fEGF7daPS6l4wc

Jag trodde att jag hade byggt ett mespass. Nej, det trodde jag inte. Men det är helt sjukt vilken skillnad det är mellan att sitta ensam och att ha deltagare. Nervösfaktorn gör helt galna saker med min puls. Jag har 90% efter en enda låt ibland. Oftast är jag på rött redan innan jag hunnit tala om för deltagarna att de ska sikta mot grönt i uppvärmningen. Och efter passet är jag helt mosad efter att ha legat skyhögt konstant. Det här är mer normalt I guess. Skönt att kunna känna lite på låtarna och upplägget utan att plåga ihjäl sig. Bara känna in vilka som funkade bra och vilka som funkade mindre bra och kunna byta ut och göra om och göra bättre. Nöjd efter 45 minuters ensamsvett. Bättre preppad än någonsin.

På tisdagen var det sedan skarpt läge. Jag var på plats i god tid som vanligt och redan med tjugo minuter kvar till start hade över hälften av cyklarna bokats. Fem minuter före start satt det människor på alla cyklar. Alla. Fullt i salen för allra första gången i min spinningfrökenkarriär. Det fanns ju inget att vänta på så jag smög igång passet lite för tidigt och hann därmed med några fler intervaller än jag tänkt för jag ville ändå fylla min tid. Så kan det gå.

Eftersom det var varannan tisdag den här veckan skulle jag leverera dubbelpass. Bästa beslutet ever att lägga in tio minuters extra paus. Jag hinner röja undan och stänga ner i spinningen och jag hinner byta om och andas några sekunder innan jag ska vara Efit-fröken. Den här gången slog jag dessutom deltagarrekord på det passet också när det rasade in hela åtta stycken. Jag letade inspiration och hittade en blogg som listade miljarders med wodar. Dock kunde jag inte välja så jag anpassade en egen i alla fall. En som jag tyckte stämde bättre överens med namnet "Triple Seven" (som jag inte skrivande stund inte kunde stava till...). Tre amraps på sju minuter var. Tre övningar i varje. Sju reps av varje övning innan byte av övning. Två minuter vila efter en cirkel. Och när det blev tid över var jag också tvungen att kasta in en liten finsk nedvarvning på slutet. Eller en kvartsösterrikisk men det låter ju inte lika bra. En planktabata i alla fall. Helt nöjd efteråt. Så kul energi i salen när det var så många peppisar som svettades. Nöjd fröken.