cykelns dag
Jag hade ingen jätterolig cykeldag. Det kändes hetsigt och stressigt och jag hade svårt att hänga med. Stånkade i Långshyttebackarna på maxpuls och tänkte att döden var nära. Åtminstone döden av detta pass. Varken huvudet eller benen ville cykla och jag hatar att vara den där ständiga luckskaparen så jag funderade på att släppa och ta mig hem själv. Efter tre mil fick jag tips om att jag borde höja sadeln eftersom jag tydligen satt alldeles för lågt. Gjorde det motvilligt eftersom jag var rädd att en ny sittposition skulle påverka svanken nu när den har börjat sköra sig så bra. Mest påverkade det dock hjärnan. Jag inbillade mig att allt blev ännu sämre, att det när som helst skulle göra ont både här och där och att jag fick sämre kraft i benen och ännu svårare att hänga med. Spände mig och fick ontontont i nacken. Det kändes som att jag cyklade för allra första gången någonsin. På något vis hängde jag ändå med och vi landade lite senare på Torsångs café där cykeldagen firades med pompa och ståt.
Till exempel med ett bianchi-tält och buss och försäljning av massor med fina nya cyklar. Jag var tvungen att gömma min lilla skönhet bakom den där bensinpumpen för att inte riskera att få den såld. Fast nja, min spelar nog inte riktigt i samma division som dessa.
Jisses vilket fint ställe och vad fantastiskt mycket fika de hade. Dock var inte humöret på topp för det heller. Jag fattar inte vad som händer när det plötsligt blir tvärstopp när jag ska försöka äta. Trots att jag hade hallucinerat fika i någon mil så gick det inte alls när det väl var dags. Kämpade och kämpade och kämpade med min stackars macka men den bara växte i munnen och jag fick ge upp halvvägs för att inte sinka gruppen totalt. Pust. Dock hann jag med lite hallonpaj innan. Lite. Obs att jag bara har köpt in mig på ett litet hörn och att pajen egentligen tillhör fotografen. Ja, det är helt sant. Inte ens kaffet är mitt faktiskt. Trots att det är upphällt i en fin bianchi-mugg.
Hemvägen var bitvis bra men bitvis jättejobbig. Jobbig för att jag hade alldeles för mycket kläder men också för att jag kände mig så himla dålig. Egentligen helt obefogat för det gick ju faktiskt ganska bra. Ja, nacken dog men det ordnade sig varje gång jag fick stanna och ruska loss lite. Vi snittade 29 trots alla miljarder backar och det är i min värld snabbt. Jag är så glad att jag har dessa fina cykelflickor som höjer mitt självförtroende när jag tror att jag är sämst. Tack gullisar.
Efter nästan sex timmars utflykt varav drygt fyra aktivt cyklande hann jag landa hemma i lite drygt en timme innan det var dags för nästa äventyr. Pernilla hade träningsparty. En timme cirkelträning var exakt vad kroppen ville ha efter 123 kilometer på cykel. Kanske inte. Mest utsöndrade jag en massa stånk och pust och frust men efteråt fick jag godis och vin och trevligt mingel. Värt varje svettdroppe. Kvällen avslutades sen med middag och lite mer vin på Bergsmannen. Dock kände jag mig helt krossad så jag åkte hemåt redan vid 22 när jag fick nys om att det skulle avgå en bil mot bondeland. Direkt i säng och före elva sov jag som en stock. Vilken partybrud.