maiersara.blogg.se

Det är semester. Smaka på det. Semester. Underbart. Nu är det ledigt. När det är ledigt ska en väl göra vad en vill. När en vill. Inte titta på klockan. Inte planera. Inte styra upp. Inte fundera. Det är trettiosju dagar tills jag står på startlinjen i Kalmar för att simma, cykla och springa. Långt utav helvete långt. Den förberedelse som är gjord är gjord. Hur oredo jag än känner att jag är så finns det ingen tid kvar att skapa några under. Nu ska kroppen bara underhållas. Jag ser fram emot det. Jag ser fram emot underhållsverksamhet i form av många och långa löprundor. Jag ser fram emot underhållsverksamhet i form av sköna simpass. Föga överraskande är mitt största ångestmoment cyklingen. Alltid denna förbaskade cykling.

 

Så här är det. Om jag ska ha semester och göra precis det jag känner för så kommer jag inte att välja att cykla. Även om grunden är lagd och det som är gjort är gjort så kan jag väl inte i fem veckor strunta i att cykla. Jag kommer att behöva muta mig själv ut på cykeln för jag kommer inte att välja det helt frivilligt. Det ger ångest att jag har så svårt att välja cykling. Jag tänker på det hela tiden. Jag. Måste. Cykla. Det ger mig ingen ro att det hela tiden ligger över mig att jag måste ut och cykla. Jag måste cykla långt och högst troligt ensam. Jag har så otroligt svårt att motivera mig till att dra ut och cykla ensam. Och när jag cyklar ensam så gör jag det aldrig ordentligt. Jag är rädd att det betyder att jag faktiskt innerst inne inte tycker att det är så himla roligt att cykla.

 

Varför gör jag det här om jag känner så? Just nu är svaret enkelt. Jag tänker klara av det. Jag tänker klara av att under samma vakna dygn simma jättelångt, cykla jättelångt och springa jättelångt. Men sen då? Jag har redan nu separationsångest.Vad ska jag göra sen? I september? I höst? I vinter? Nästa år? 

 

Framtiden är snart här. Det är dags att välja spår. Vad är jag för himla triathlet som inte tycker om att cykla? Vill jag ens vara triathlet om jag känner så? Eller vill jag bara köra lite kortare distanser? Jag vill kanske bara inte behöva nöta cykelpass som är 3-4-5 timmar långa? Jag kanske ska hålla mig till distanser där jag har störe nytta av de stenhårda spinningintervallerna som jag både älskar och saknar?

 

Jag vet ju att det här med att försöka vara långdistanstriathlet gör mig sämre på det som jag kanske hellre vill vara bra på. Det som jag förut har känt mig bra på. Simma och springa. När femton timmar i månaden läggs på cykling försvinner femton timmar från simning och löpning. Eller så blir det femton timmar extra som gör kroppen sliten och trött. Triathlon är en spretig verksamhet. Långdistans i synnerhet. Det finns knappt en poäng med att försöka känna sig snabb och explosiv ens för en liten stund. Jag saknar det. Jag saknar att känna mig snabb och jag saknar att känna mig stark. Nu känner jag mig förvisso förjävla uthållig istället. Det är underbart att jag klarar av att vara igång i över sex timmar och sen återhämta mig relativt snabbt, men jag känner mig också vansinnigt seg och klen.

 

När ingenting får något dedikerat fokus blir ju heller ingenting riktigt bra. Jag kommer inte bli en bättre simmare när jag måste lägga så här mycket tid på att cykla. För tänk om det är vad jag vill. Jag kanske vill gå all in på bassängsimning igen? Faktiskt göra en ordentlig satsning mot Masters. Jag kan inte åka dit släpandes på otaliga timmar skidåkning och landsvägscykling och tro att jag ska prestera. Nej, då måste jag koncentrera mig. Konsultera de kunniga människor jag har runt mig och kanske anlita en simcoach för att styra upp med bra pass och vettiga komplement. Inget klassikertrams passar in i den bilden, men simma och springa kanske en kan göra parallellt? Kanske vill jag koncentrera mig på att springa snabba millopp? Eller ska jag sadla om till sprinter och plocka fram spikskorna igen? Eller kanske bara njutspringa och göra fler marathonlopp i syfte att se världen? För på riktigt. Som resande i löparbranchen behövs ett par skor men för triathlon släpar en ju runt på halva bohaget. Lockar det mig?

 

Okej hörrni. Jag efterfrågar sällan feedback. Det här kanske också mest är vimsigt surr men någonstans tror jag att det finns en kärnfråga som du kommer förstå. Jag tror att du som blickar utifrån känner mig bättre än jag känner mig själv. Framtiden är snart här och det är dags att byta tideräkning igen. Oavsett om jag har klarat loppet eller inte så kommer strax tiden efter IronMan. En tid när jag inte längre är styrd av någonting alls. Jag är rädd för att om jag inte har något att fästa blicken på så kommer jag att gå på grund. Snart kommer det en tid när jag faktiskt får välja helt jäkla fritt, men hur ska jag tänka?