maiersara.blogg.se

Jo men lite såhär nöjd är jag faktiskt just nu.

Jag har haft semester i tolv dagar och under dessa har jag cyklat inte mindre än 63 + 53 + 57 + 25 + 26 + 84 + 124 = 432 kilometer. Snabb matte. Kan ha blivit fel. Men över fyrtio mil kan vi väl enas om. Ungefär sexton timmar. Det är galet. Och det är faktiskt nästan så att jag tycker att det är lite kul att cykla just nu. 

Efter det där förvirrade inlägget om livet efter IM så bestämde jag mig för att det faktiskt bara är upp till mig vad jag ska göra med den här cyklingen. Deppa ihop och tycka att allt suger eller bara försöka ta ner förväntningarna lite. Jag gör inte 28-29-30 km/h när jag ensamcyklar men vem måste bry sig om det? Det kan väl vara okej att det går i 24-25-26 bara det går. Jag ska cykla 18 mil helt själv den där dagen. Ingen draghjälp. Ingen fikakompis. Ingen som tycker att jag är långsam. Ingen att stressas av. Ingen att prata med. Jag måste kunna förbereda mig lite ensam också. Och skita i klockan. Eller hur långt eller snabbt eller brett eller högt andra cyklar när de cyklar. Jag måste hitta ett sätt att cykla på som gör att jag finner själva cyklandet uthärdligt. Helst mer än uthärdligt. Jag tänkte att om jag snittar en cykeltimme minst varannan dag den här semestern så duger det. Frekvensen och kontinuiteten är prio men gärna två timmar på sadeln åt gången och ännu hellre utan att kliva av. 

Jag började med tre precis sådana rundor. Varannan dag, ensam och två timmar så non stop jag kunde. När vi var borta med husbilen valde jag att nöja mig med en timme. Jag skulle cykla mest bara för att ha petat på cykeln. Bara för att göra det till vana. Nu är vi hemma och vänder och jag har avsatt tre dagar för långpass. Ett löp på lördagen och sen två cykel. Igår och idag. Igår var jag ensam. Hur gör man det? 

Jag tänkte att jag måste försöka se cyklandet som en universitetstenta. Det har jag gjort så många så det vet jag hur det är. En halv kvadratmeter att breda ut sig på, bara omgiven av sina egna tankar, försöker prestera så gott det går utifrån gällande förutsättningar, säger inte en bokstav till någon och fikar medhavda snickers i uppemot fem timmar. Bara sitter där och gör det som ska göras. Trampa på. Pinne för pinne. Streck för streck. Kilometer för kilometer. Upp och ner och hit och dit. Gammelstilla passerade. Österfärnebo likaså. En liten bergsbestigning till Horndal och sedan lätt rull hem på 68:an. Det tog tre timmar och tio minuter. En av de kortare tentor jag skrivit. Men fasen en femma.

Idag tog det längre tid men då var det också lite mer av ett grupparbete. Idag hade jag sällskap av Maarit och Anders. Efter 30 mil ensamcykling hade jag en riktigt jobbig känsla inför mötet med mina cykelkompisar. Det kändes som att jag skulle sinka dem totalt. Jag vet ju att de är supercyklisar och nu har jag vant mig vid att myscykla snigelsakta för mig själv. Det gick dock bra. Vi höll mestadels ett väldigt behagligt tempo och jag kunde snäppa upp lite när kompisarna höjde farten. Klockan 8 rullade vi iväg från Hofors och de tre milen därifrån till Gammelstilla gick nog snabbare än de någonsin gjort. 

Vi hade siktet inställt på ett fik efter vägen som tyvärr var stängt. Vinnersjö. Kolla upp det stället. Jag ska absolut besöka det igen när det är öppet. Istället blev det en totalt osexig vaniljmunk och en cola på en icaparkering i Hedesunda. Kompisarna ser rätt laid back ut.

Det var halvvägs ungefär. Efter det stånkade vi vidare till Främlingshem och Årsunda där vi tog lunchstopp på Strandbaden. Kände lite att det hade funnits aningen vettigare saker att göra just där just då. Det var ju bara trettio grader varmt. Alla ska bada. Om en inte väljer att cykla istället.

Sen så. Transportsträcka tillbaka till Hofors längs E16. Alltså, avsluta med först en mastodontisk backe uppför och sen en mastodontisk backe utför. Det är inte rimligt att cykla i 55km/h vilket var min toppfart där idag. Och då är jag ändå sjukt mycket långsammare än kompisarna. Självmord. Men uppförsbackebenen funkade topp idag. Och pulsen var låg och nacken uthärdlig. Jag hade mycket ondare och var mycket tröttare igår. Idag kändes det mesta alldeles strålande. 

Nu har jag ett långt cykelpass kvar i kalendern den här veckan. Sen måste jag lägga allt krut på att få ordning på löpningen igen. Förhoppningsvis ger det sig lite när det inte längre är trehundra grader varmt ute. Hoppas.