maiersara.blogg.se

Näe hörrni. Jag är fortfarande inte frisk. Inte riktigt. Även om jag måste bestämma mig för att jag är frisk och köra på ändå. Faktum är att sen jag började tänka på skidåkning, i slutet på november, så har jag känt mig mer eller mindre sjuk. Och sen jag faktiskt började åka skidor har jag varit konstant sjuk. Imorgon är det fyra veckor som jag har varit till och från förkyld. Inte gjort ett enda bra träningspass. Kanske inte haft en enda riktigt glädjefylld träningsminut.

 

Jag tackade ja till den där skidkursen. Och jag köpte den där vasaloppsplatsen. Varför gjorde jag det?

 

Det känns som att jag hela tiden går omkring med mig själv sittande på axlarna. Femtiofyra kilo extra som mest tynger ned, gastar och domderar. Hon som sitter där uppe utför inget ansträngande själv. Hon bara vill ha en massa prestige. Hon vill kunna allt. Hon kan inte hantera motgångar och att något är svårt och jobbigt. Hon har alltid kunnat allt på en gång eller så har hon låtit bli. Aldrig riktigt stridit för saker som hon varit dålig på. Hon hatar att vara dålig på saker. Samtidigt driver hon på för att kämpa lite till. Säger att det inte går att ge upp nu när jag väl har köpt den där platsen och det faktiskt kommer snö. Samtidigt vill hon bara pika. Hon sparkar mig lite lätt i sidan och ställer massor med jobbiga frågor.

 

- När ska du åka? (ta ledigt en massa timmar från jobbet, på lunchen, eller i mörker med pannlampa)

- Var ska du åka? (du hittar ingenstans och du hatar att känna dig vilse)

- Hur ska du åka? (du KAN ju varken staka eller diagonalåka).

- Har Kalle verkligen tid och lust och ork att valla?

- Hur gör du när det är för kallt? (mer än en halvtimme i mer än tio minusgrader och du har inte röst på en vecka)

- Hur ska du sluta vara rädd? (det kommer finnas både nedförsbackar och medmänniskor i spåret)

- Vad händer om du skadar dig? (knän kan gå ur led när du ramlar hej vilt på alla sätt som en kan ramla på)

- Tycker du ens att det är lite roligt? (va, va, VAAAA??)

 

Hon som går där i botten försöker ignorera och vara som vanligt. Men hon känner tyngden i allt hon gör. Det är tungt att cykla, tungt att simma, tungt att bara vara. Allt är trögt. Och hon hör frågorna som ett ständigt surrande bakgrundsljud. Det är som att läsa en universitetskurs som egentligen är intressant men som blir jobbig och tråkig för att det är hundratals sidor som måste läsas till en tenta. Läsas och förstås. Den här tentan kommer närmare och närmare och hon orkar inte plugga. Här är det istället skidmil som måste åkas, och för att de måste åkas känns de inte lockande och roliga. Hon vill se en solig söndag med fem minusgrader och tänka att idag kanske är en bra dag för lite skidåkning. Skita i hastighet och ansträngningsgrad och distans och teknik. Stanna efter en timme och äta ostmacka med varm choklad. Det spelar ingen roll om det gör lite ont i ljumskarna. Hon kan njuta i solen och sen gå hem och vara nöjd. Om det så skulle vara den enda skidåkningsdagen på hela vintern. Alla andra dagar, när det är för många minusgrader eller när solen inte skiner eller när det är mörkt efter jobbet eller när skidorna inte blivit omvallade, då kan hon skita i skidåkning. Gå till gymmet istället. Eller simma. Eller cykla. Eller springa. Sånt där som också måste göras, men som kan göras spontant och med mening. Sånt som hon kan.

 

Jag vill ju träna av lust och glädje. Vara som förut igen. När allt var kul. Just nu är nog faktiskt ingenting kul på riktigt. Jag hakar upp hela min existens på skidmil som inte blir av. Kan inte tänka på annat. Kan inte utföra något annat. Och jag snorar och jag hostar och jag är stressad. Jag har ett förnuft som någonstans säger åt mig att jag har tagit åt mig för mycket saker just nu. Att jag inte kan tvinga mig själv att lära mig åka skidor samtidigt som jag ska fundera på hur jag ska lära mig att springa ett Marathon samtidigt som jag ska lära mig att cykla i tolv timmar i sträck. Och sen klara de två sistnämnda i kombination. Allt är nytt och allt är svårt. Det blir fullt. Kroppen kraschar.     

 

Nästa vinter är Marathon och Ironman ord som förhoppningsvis ingår i min erfarenhetsvokabulär. Även om jag mycket väl kan ha för avsikt att göra loppen igen även nästa år så vet jag i alla fall då vad det är och vad det innebär. Och Vätternrundan, den längsta och bökigaste delen av klassikern, är om allt går som det ska också avklarad. Då, om ett år, finns det kanske utrymme i huvudet även för längdskidåkning. Då kanske jag och mitt femtiofyra kilo tunga alterego kan åka skidor tillsammans istället för att jag ska släpa mig runt med henne på axlarna. Jag skulle inte ha några fysiska svårigheter att göra om Vansbro och Lidingö. Dessa två lopp tillsammans är ju i tid knappt ett tredjedels vasalopp. Då är klassikern biff ändå.   

 

Så hur fasen ska jag göra? Jag ska försöka gå min skidkurs. Att få tekniktips kommer ju på inget vis att skada. Men jag tror verkligen att det skadar mig att hålla fast vid kravet om att jag ska åka det där loppet. Jag tror verkligen det. Jag tror att jag blir sjuk av skidåkning just nu. Sjuk av skidåkningskrav. Jag orkar inte må dåligt i sex veckor till, eller hur länge det nu är kvar. Och det känns så puckat eftersom jag köpte platsen för bara två veckor sen. Jag sa senast igår att jag var inställd på att åka. Eller, hon på axlarna sa det.

 

Så känner jag någon som vill ta över en nyss övertagen vasaloppsplats? En plats som jag kan få snutta fast vid en liten liten stund till tills jag verkligen har bestämt mig. Hör av dig!