Mitt 2016

Hur sammanfattar man ett år som innehållit så otroligt mycket? Hur gör man för att varje ny överträffande upplevese ska få det utrymme den förtjänar utan att framstå som mindre än någon annan? Går det ens? Går det ens att ta in och förstå vad 2016 har gjort med mig? Jag vet inte. Likt ett vanligt år kommer jag att dela in mitt 2016 i fyra årstider.
 
- Skidtiden (januari-mars)
- Cykel- och Löptiden (april-juni)
- Triathlontiden (juli-augusti)
- Tiden Efter (september-december)
 
 
Skidtiden (januari - mars)
Året började med att jag uthärdade det ena sammanbrottet efter det andra över skidåkningsmisär. När jag köpte min vasaloppsplats hade jag inte åkt skidor en endaste gång på flera år. Smaka på den förutsättningen. Jag ryser lite när jag tänker på hur nära det var att jag gav upp och startade ett skidbål innan jag ens hade börjat. Harvandes på min vallatejp kom jag ingenvart varken uppför eller nedför i spåret. Jag var konstant sjuk, stressad och arg. Jag skrev ett långt inlägg om eländet och utlyste min startplats men Maarit tvingade mig att ge det två veckor till. Årets första äventyr som den här damen hjälpte mig att ro i land blev ett faktum. Jag hade inte skidat en meter till utan henne. Och när jag slängde tejpen och Kalle började valla mina skidor så släppte ju allt. Det gick ju att åka. Jag gick skidskola med Tynell i Falun,  jag gick på någon teknikträning med Haif, jag drog som en dåre i stakmaskinen och jag nötte varv efter varv efter varv på Högbos Pay&Ski. Jag var konstant rädd att åka vilse, både där och i Edskenspåret och jag var till och med rädd att åka vilse på Edsken. Men jäklar vad vi åkte. Luncher och helger. Jag prioriterade skidåkning varje ljus stund på dygnet. Jagade snö och jagade mil. Och vår insats i Kortvasan, den är jag så galet stolt över. Jag fattar inte att jag till slut kunde åka skidor så snabbt som vi gjorde. Tre mil på två timmar och tjugoåtta minuter. Det är sinnessjukt.
 
En vecka senare var det dags för den riktiga utmaningen. Vasaloppet. Det var rätt jobbigt att åka bil från Mora till Sälen. Hur skulle det gå till att åka skidor så långt? I ett misärväder utan dess like och inga spår i sikte i nio mil. Hur gjorde vi det? Hur klarade vi det? Jag har faktiskt ingen aning. Jag hade ont i mina armbågar efter en mil. Vi gnällde och vi svor. Men vi gjorde det. Räknade ner kilometer för kilometer. Bulle för bulle. Kalle gjore en oklanderlig supporterinsats när han jagade oss för att heja. Efter elva timmar och sex minuters slit fick jag äntligen lägga min tredje klassikeretapp till handlingarna. Är lite ledsen för att man måste vara dubbelt så snabb för att få medalj. För det är man sannerligen värd.
Hände det något annat under den här årstiden? Ja jag ledde mina spinningpass och jag försökte väl simma lite då och då. Löpning var en sport som inte fanns men jag försökte låta bli att vara stressad över det. Och jag fyllde 26 förstås. Presenten från min Meckis var att han för första och enda gången gick på mitt spinningpass. Så fint. Och så gick jag på Idrottsgalan med fina tigernaglar och såg Jenny få pris för årets ledare efter min nominering. Jag avslutade tidsperioden med den mest värda utlandsresan någonsin. Mecken och jag satte gemensamt eld på mina skidor och for till Fuerteventura för sol- och poolchill i en vecka. Underbart.
   
 
 
Cykel- och Löptiden (april-juni)
När hjulen slog i marken och utlandsvistelsen var över var det dags att väcka liv i två bortglömda ting. Löpning och utecykling. Det var då tio veckor tills jag skulle stå på startlinjen för min första marathon. Dessutom var det tolv veckor innan jag skulle cykla 30 mil runt Vättern. Bara att byta fokus. Jag är imponerad över att jag lyckades vara så dedikerad under den här perioden. Alla mina helger innehöll ett långpass löpning och ett cykelpass i grupp. Alla. Även om det regnade. Även om fötterna frös till is på pedalerna. Även om vännerna ville dricka lite vin och surra strunt en lördagkväll. Jag lärde mig att uppskatta våren, både cyklandes och springandes. Den förevigade stunden när jag dog i vitsipporna efter tio cykelmil med fika och fina vänner sprider värme i hela själen. Alla härliga träningssällskap, ni är verkligen den mest bidragande orsaken till att sånt här är så trevlig som det är.
 
Små delmål jag hade i min marathonuppbyggnad var Gävle Halvmarathon och Vårruset som båda gick över förväntan bra. På halvmaran var det chockvarmt och svårsprunget vilket gör mig extra nöjd med mina 1:53. På vårruset blev det personbästa på 5 km när jag för första gången snittade under 4:30/km i fem kilometer. Jag hade tvekat på min fartförmåga så det var ett härligt kvitto att få. Jag är fortfarande lite ledsen att banan var för lång så att tiden ser sämre ut än vad den är.  
 
Annat lustigt som hände den här tiden var exempelvis en jobbresa till Norge, plojtävlingen Bike'n'Run där jag och Moa delade millimeterrättvist på de 35 kilometrarna runt Korsån, en fika med fina Anna i Göteborg under en annan jobbresa, en EFIT-utbildning, och så tog en annan Moa ett gäng grymma bilder på mig i poolen, en fotbollsmatch med Julia och så en fantastiskt varm och skön Kristihimmelshelg med motorcykelåkning.
 
 
De stora målen då? När jag tänker på Stockholm Marathon så tänker jag bara på hur fantastiskt det var. Troligen har jag glömt alla kilometrarna mellan 22 och 42 när allt gjorde ont och den rosafluffiga myskänslan var ganska bortblåst. Jag minns pirret innan start, tårar av förväntan bara av att se Stadion, allt folk med peppiga skyltar längs banan, mammas oklanderliga supportande, känslan att få gummi under fötterna efter 42 kilometer asfalt, känslan att springa i mål för fulla läktare, den hejdlösa glädjegråten när jag fick den tunga stora fina medaljen och hejarropen som kom hemifrån när jag hade klarat det. Och smärtan i trappan ner till Östermalms IP. Om det är något jag vill uppleva igen. Absolut!
 
Att tänka på Vätternrundan är inte lika ljust och glädjefullt. Jag har hela tiden varit väldigt rädd när jag har cyklat. Särskilt tillsammans med andra och det här var förstås inget undantag. Jag var så jäkla rädd hela tiden. Rädd att cykla i mörker, rädd att cykla i regn, rädd köra i diket eller köra omkull. Jag var rädd att inte klara energin och rädd för att bli lämnad och behöva kämpa ensam. Men tänk att dessa tre stjärnor släpade och drog mig hela varvet runt den där lilla sjön. Det hade varit så jäkla deppigt utan er. Annars minns jag misären över lasagnen i Hjo klockan 9 på morgonen efter sju timmars cyklande i mestadels spöregn. Det är den ocharmigaste bild som finns på mig i etern. Och så minns jag förstås att mamma och pappa dök upp vid starten. Klockan 02:06 i Motala, 30 mil hemifrån. Vilka stjärnor de är. Och några veckor senare kom diplomet och medaljen. Klassikern var klar.
 
 
Perioden avslutades med en fin men ledsam begravning för fina farmor och med en fantastisk midsommarhelg när det för första gången på många år var riktigt varmt. Cykelturerna till malmjärn och till Hammarbyparken på midsommardagen var en fin kontrast till all annan cykling.
 
 
Triathlontiden (juli - augusti)
Saker går förstås lite i varandra här och det finns inte någon tydlig avgränsning, men äntligen blev det dags klä sig i gummi igen och hoppa i sjön. Och att ta tag i den riktiga triathlonträningen. Jag kittade mig med ny våtdräkt och laddade för nästa äventyr. Efter Vätternrundan var det endast två veckor innan jag skulle göra min första tävling på halv Ironmandistans. Vansbro Triathlon. Vi kan kalla det för SM i medeldistanstriathlon om vi vill, för det var vad det var. Jag bestämde mig för att starta i tävlingsklass och minns pirret innan start när jag stod där omringad av Emma Graaf, Åsa Lundström och Annie Thorén. Jag hade bestämt mig för att jag faktiskt kunde äta och dricka på cykeln och det innebar att jag för första gången kunde cykla i över tre timmar utan att kliva av min bianchi. Jag bestämde mig även för att det var möjligt att avsluta med en halvmara på precis två timmar och jag var löjligt nära att ta mig under sex timmar totalt. Inte så tokigt. 
 
Efter Vansbro Triathlon dröjde det inte mer än en vecka innan jag var tillbaka i Vansbro igen. Denna gång för simning och denna gång med Meckis som supporter och en ny familjemedlem på fyra hjul att bo i. Att vi köpte husbil var verkligen det bästa som hände sommaren 2016. Vad underbart mycket kul vi kunde göra med den. Jag körde två lopp i Vansbro. 3km-loppet på lördagen och tjejsimmet på söndagen. Båda loppen gick bra även om tiden på långsimmet blev en minut sämre än året innan. Tjejsimmet var en riktigt kul upplevelse och 1km motström på 15:50 är jag supernöjd med.
 
 
Efter simningarna i Vansbro tänkte jag att antingen kan jag deppa ihop över dålig cykling eller så kan jag sätta igång och börja cykla. Och jag cyklade. Jag cyklade hela semestern. Mer än någonsin innan och jag tror bestämt att det gav resultat till slut.
 
 
De dagar jag inte cyklade eller tänkte på cykling var lätträknade men annat festligt som hände på semestern var till exempel att min fina mamma fyllde 60 år. Några dagar senare åkte jag till Hälsingland och simmade Åsimmet i Voxnan. Nästan sju kilometer magisk njutsimning i medström och efteråt fick jag kaffe hos Magnus som råkar bo ca 500m från cafét där starten gick. Simningen blev starten på en liten husbilsturné runt Hälsingland där Kalle och jag bland annat besökte Järvzoo och Skärså. Efter några dagar hemma, med bland annat en funktionärsinsats på Gävle Triathlon och det årliga abborrefisket i Fårskär, gjorde vi sedan en till husbilsturné. Denna gång till Jämtlandsskogen och Strömsund där vi fiskade stora borrar med Ida och Tatte. Jag avslutade sedan min ledighet med en myshelg på Väddö med Sofia och Anna där jag försökte tänka på allt annat än vad jag skulle göra två veckor senare.
  
 
Sista två veckorna innan the D-day minns jag knappt. Jag mådde mest bara illa av nervositet. Jag försökte lära mig att hantera mig själv. Och att behärska triviala saker som punkalagning. Jag gjorde de sista simpassen. Jag gjorde de sista löppassen. Jag gjorde de sista försöken att intala mig själv att jag gjort så gott jag kan. Sen tog vi husbilen och åkte mot Kalmar.
 
Det starkaste minnet från Kalmar är förstås målgången och allt som hände därefter. Känslan att få springa in på den röda mattan efter att ha sprungit förbi den tre gånger. Känslan när jag äntligen fick den mäktigaste medaljen runt halsen och ett folieomslag runt axlarna. Känslan när jag stod i duschen efteråt och sköljde av mig tolv timmar och fyrtiosex minuters salt, svett, saliv, snor och smärta. Känslan när jag apatiskt stirrade ner i någon blaskig soppa i Athletes Garden omgiven av ett himmelrike av mat som inte kunde ätas. Känslan när jag låg vaken och kissnödig i den hårda husbilssängen med pirrig smärta i hela kroppen och inte hade annat val än att lyckas klättra ner. Känslan när jag insåg att ett års dedikerat slit hade gett mig exakt allt det jag kunde drömma om. Ett perfekt lopp i perfekt väder en perfekt ljummen sensommardag. Inga vågor. Ingen vind. Ingen sol. Ingen punktering. Inga skavsår. Inga kramper. Ingen spya eller på annat vis krånglande mage. Ingenting som störde mer än tidens gång. En fantastiskt skön simning, en med mina mått mätt fenomenal cykling och så en helt okej mara på det. Sluttiden otroligt mycket bättre än jag vågat tro. Jag gjorde det. Jag är en Ironman. För evigt och för alltid.
 
Två dagar senare satt jag på kontoret i en av de sex (!!) tröjor jag införskaffade i Kalmar. Jag satt där och fånflinade i två dagar, sen åkte jag på årets andra mest värda utlandsvistelse någonsin. Mammas 60-årsresa med Harmony of the Seas. En vecka på Medelhavet tog oss från Rom till Neapel, Barcelona, Palma, Marsielle, La Spezia och Rom igen. En veckas solande, ätande, solande, promenerande, upplevande och njutande. Jag levde.
     
 
 
Tiden Efter (september-december)
Den svåraste tiden att sätta i kronologi och sammanhang är den sista. Tiden som mest bara innehållit reflektion och återhämtning efter ett helt års dedikerat och målinriktat slit. Frågor om framtiden och försök att finna vem jag är och vad jag vill. Vad ska jag göra nu när allting är gjort? Vad vill jag uppleva igen? Vad är roligt på riktigt? Vad betyder något? Hur mycket plats ska olika saker få ta? Jag försöker att fylla livet med träning istället för att försöka pressa in lite liv mellan träningarna. Jag vill ha njutning och mening och glädje i varje träningsstund. Inte hets, stress och press. När solen skiner. När fåglarna kvittrar. När livet leker. Då tränar jag. Nästan varje dag.
   
 
Så vad har jag lyckats göra? Jag har varit sjuk lite till och från och inte fått till någon riktigt stabil kontinuitet i löpningen. Axeln har strulat och ställt till trubbel för simningen men framförallt för styrketräningen. Jag simmar ändå, men de riktigt långa och gnetiga passen har fått lysa med sin frånvaro liksom tanken på att göra en seriös satsning mot Masters. Spinningen däremot går fantastiskt bra. Mitt cykelpass gick från ointressant till nästan fullsatt som genom ett trollslag och varje tisdag har lockat den ena glada entusiasten efter den andra till cykelsalen. Ingen är gladare än jag för det och jag älskar verkligen att vara spinningfröken.
 
Hände det inget konkret sista tredjedelen av året? Jo men i oktober gjorde jag och mamma en långweekend i Tyskland. Jag fick träffa en söt liten ny kusin och en saknad morbror och så fick jag springa mitt första utlandslopp. München Halbmarathon Att löpningen går dåligt är kanske en lögn. Den går bara inte sitt bästa jag just nu och det ska den heller inte göra. Jag ser potential i mig själv och jag ser fram emot kommande springsäsong. Jag bevisade för mig själv vad jag kan när jag från nästan ingenstans brände av en halvmara på låga 1:52 där i München. Efter att jag känt mig sjuk i flera dagar och i ett lopp som enligt min klocka dessutom var nästan 300m för långt.
 
Jag har utöver detta varit i Stockholm på utbildning och passat på att smida swimrunplaner med Sofia och så har jag fått besöka Budapest för en konferens. Tidigare i höstas gjorde Kalle och jag en sista utflykt med husbilen, ända till Långsjön. Och så träningsdejtade jag förstås. I poolen. I skogen. På spinningcykeln. Överallt.
 
 
Slutkläm
Det tål att upprepas att jag när år 2015 började aldrig hade sprungit längre än 15 km, att jag aldrig hade suttit fast med mina fötter på en cykel utomhus, att jag aldrig hade simmat utomhus, att jag knappt visste vad triathlon var och att jag endast ägt ett par vallningsfria skidor från 1999. Det är två år sedan. Under 2015 skrev jag in en hel del nytt på mitt idrottsliga CV men under 2016 har det fullkomligt eskalerat. Raderna räcker knappt till för jag har gjort så otroligt mycket.
 
Jag är inte så säker på att år 2016, eller något annat år heller för den delen, hade låtit mig skapa så mycket minnen och erfarenheter om det inte varit för att Maarit bestämt sig för att kliva in i mitt liv för sisådär två år sedan. Då, när hon såg att jag föll och bestämde sig för att fånga upp mig, då förändrades så mycket. Hon sa redan från början att jag kan så mycket mer än vad jag tror. Hon sa att hon skulle jobba på att jag skulle förstå att jag borde bli triathlet när jag blir stor. Hon kanske lyckades. Nu har hon i alla fall coachat mig genom alla moment i En Svensk Klassiker och till både Marathon, Halv Ironman och Ironman under 2016. Jag har överträffat mig själv igen och igen och igen och jag tror mer sällan att saker är omöjliga. Utan dig hade det inte hänt. Tack för att du alltid är där. I varje simmad längd, i varje taget löpsteg, i varje tramptag, i varje lyft och i varje hopp. I verkliga livet och på distans. Tack för att du alltid frågar och följer upp, trots att din egen tillvaro rämnar av stress och press. Tack för att du pushar och bromsar och för att du säger det jag behöver höra. Tack för alla minnen jag får skapa tillsammans med dig. Tillvaron är så mycket bättre när den innehåller en daglig dos av dig. Sån tur att den nästan gör det <3
 

Hur ska 2017 kunna toppa det här? Det återstår att se.