Krångel
Varje pass jag sitter på frökencykeln är ett performance. Varje insats innehåller en rejäl dos nerovistet eftersom jag vid varje pass vill leverera mitt allra bästa. Jag är glad att jag har blivit så pass stabil i frökenrollen att den där nervositeten inte lamslår mig. Jag kanske surrar och låter lite osammanhängande. Jag kanske flackar med blicken och inte riktigt vet var jag ska placera den. Jag måste säga att jag ändå är rätt stolt över mig själv. Ja. Jag är glad att jag inte är så nervöshispig att det blir mental katastrof så fort saker inte går riktigt som det är tänkt. Igår fick jag visa prov på anpassningsförmåga både en och två och tre gånger. Det var som ett dåligt skämt.
Jag kom till spinningsalen och jag gjorde exakt allt som jag alltid gör. Startade projektor. Startade dator. Startade pulssystem. Startade fläktar. Startade stereon. När jag kopplade in min telefon och startade min spellista så hände det ingenting. Tyst. Knäpp tyst. När jag höjde volymen till max på telefonen så kom det till slut ut litelite ljud. Lite. Högtalaren bakom frökencykeln sprakade till och förblev sedan knäpptyst. Liksom ytterligare en av de fyra högtalarna. De övriga två lät svagsvagsvagt. Jag skrev till två rutinerade fröknar och panikade lite. Den ena svarade att jag fick rycka och slita och dra i kablarna lite på måfå för något måste ju glappa. Inget hände. Musiken förblev bara ett litet bakgrundssurr. Måste gå ändå. Jag hade stått och ryckt och tryckt och våndats i en halvtimme. När jag hoppade upp på cykeln och trasslade på mig headset och började prata konstaterade jag att min vattenflaska var kvar i omklädningsrummet. Skit. Fick studsa av igen och springa och hämta den. Kan ju inte cykla utan vatten i 50 minuter. Sen gick passet ändå okej men jag kände mig beige och ledsen. Det fanns ingen energi utan musik men vi fick försöka cykla med Power i våra egna huvuden. Försökte gång på gång höja och höja och höja volymen men det gick inte. Det var så himla himla deppigt. Jag hade ju nästan fullsatt. 13 glada själar. Jag är glad att de åtminstone såg lite svettiga ut när de gick.
När jag sen skulle vara EFIT-fröken hade min surfplatta på något himla mystiskt vis lyckats trolla bort min timer-app. Den fanns ingenstans. Jag använde den senast förra veckan. Och alla andra veckor innan det. Så jäkla märkligt. Så istället för att plocka fram alla prylar jag behövde och förbereda min plats gick alla femton minutrarna mellan passen åt till att strula med teknik. Igen. Men jag har ju samma app på telefonen så det fick väl duga. Lite mindre visible för deltagarna bara. Något som också var lite mindre visible för deltagarna var själva passet, eftersom jag inte lyckats hitta någon fungerande whiteboardpenna. Sucken.
Dagens pass blev 3x8 min cirklar. Tre övningar i varje. Åtta reps av varje övning.
Cirkel 1
8 Marklyft
8 Armhävningar på stången
8 Boxjump
Cirkel 2
8 Benböj till låda
8 Utfall
8 höftlyft
Cirkel 3
8 Knees2Elbows
8 Burpees
8 Thrusters
Och så en planktabata på slutet. Nu pyser träningsvärken fram ur alla vrår. Precis som det ska vara.
Efter passet, när jag var på väg att låsa och åka hem, fick jag ett infall att jag skulle kolla att jag släckt i spinningsalen. Mycket släckt var det, men däremot ett öppet fönster och surrande fläktar. Bra Sara. Och när jag klev ut genom ytterdörren sen såg jag en beachflagga stå och hånflina åt mig. När jag skulle bära in den gick fanskapet i två delar. Blev så trött att jag bara släppte den direkt innanför dörren. Förlåt. Det här var årets sista tisdag. Låt inte nästa år fortsätta i samma anda.