Godmorgon December!

Från tisdag morgon klockan 7:45 gjorde jag inget annat än satt på min rumpa. Frukost, föredrag, lunch, mer föredrag, middag, blogga från badkaret, sova, frukost och sist hemresa. Lång hemresa. Sitta i taxi, sitta på flygplats, sitta i flygplan, sitta i nästa flygplan, sitta i bil, sitta på Max och sitta i mer bil. När jag klev in genom min ytterdörr klockan 17:20 på onsdagen hade jag varit fullständigt sittande i ett och ett halvt dygn. Helt slut i hjärnan av syrebrist och brist på stimulans. Men det var en väldigt fin vy att flyga in över ett lätt snötäckt och frostigt Sverige i solnedgången.

Jag lät bli att tänka utan slet bara ut simväskan (som varit färdigpackad sedan funktionärsuppdraget i lördags) ur garderoben och åkte raka spåret till badhuset för att hinna vara med på simklubbens träning. Låt. Mig. Röra. På. Mig. När jag öppnade väskan spred sig en suspekt doft. I botten, under baddräkt och handduk och allt vad det är, låg en mandarin som såg alldeles normal ut. Där låg även en mandarin som inte såg särskilt normal ut. En mandarin som var helt oigenkännligt grön och täckt av gråbruna sporer. Därtill var allt i väskan täckt av gråbruna sporer. Schampoflaskorna, badmössorna, paddlarna, några bajsbruna fläckar prydde baddräkten och några på handduken. Mysigt. Men vem låter lite mandarinmögel hindra? Sköljde det som gick att skölja. Och ja, jag får väl be om ursäkt till den som eventuellt har krockat med en mögelspor i bassängen. Jag tror de är rätt harmlösa ändå. Men notering för framtiden. Lämna inte oäten frukt i väskan. De kan ändra form.

Simpasset var så jäkla skönt. Jag hade verkligen längtat. Men våndats också såklart över att allting är så himla jobbigt nu. Jag har simmat som en häck sedan början av oktober. Två månader av väldigt lite simning och väldigt dålig simning för såklart med sig konsekvenser. Jag orkar ingenting. Allt över hundra meter är svinjobbigt och när den ackumulerade summan börjar närma sig 1,5-2km är jag dödstrött. Att försöka prestera tvåhundringar med lite tryck känns helt omöjligt. Jag orkar inte. Min högerarm är klen och min bensparksrytm är helt ur spel.

Men jag simmar och jag försöker simma med hjärnan nu. Försöker vara snällare mot mig själv. Tittar definitivt inte på klockan. Sen jag peppade med Sofia och hon hävdade att en inte behöver bry sig så mycket om hur återföringen i luften ser ut har det känts lite lättare. Jag kan hitta en återföring modell väderkvarn som inte gör ont och jag kan fokusera på att rotera höften och på att få med ryggmusklerna i draget under vattnet istället för att bara tänka på oroande smärta. Där är vi nu. Jag gnetade ihop 3,1 kilometer igår. Det känns så fånigt att jag är övermänskligt nöjd med det eftersom det enligt normal standard är en fis i rymden. Men som sagt, jag ska tänka lite snällare om mig själv och vad jag presterar. Snart gör jag med lätthet pass som är 4-5km igen. Om jag ökar lite successivt. Inte om jag är arg och surar och låter bli att simma för att jag är dålig. Tack och puss.

Här är mitt pass.

400 insim (2x (100 fr +50 rygg + 50 bröst))
4x100 teknik (25 skovel - 50 drills - 25 ss)

4x(200 frisim hårt + 50 frisim löst)
100 dury/br
8x50 frisim (25 max + 25 löst) med 10s vila
100 dury/br

fenben fr/fj (100/100 - 75/75 - 50/50 - 25/25)  

200 avsim

 
Idag är det första december och jag har äntliiiiiigen fått sätta tänderna i den där första luckan. Ihi vad spännande med lite materiellt lyckoskapande mellan varven. En liten present. Varje dag. Tack tomten!

När jag har tagit ut min present ska jag fylla den lilla asken med positiva tankar och stoppa tillbaka den igen. En liten lapp varje dag med minst tre snälla tankar. Kanske sånt jag gjort bra. Kanske uppmaningar till mig själv. Jag vet att jag bara är en vanlig liten människa. Jag vet att jag duger. Jag vet att jag är bra. Jag vet att jag måste låta vissa saker vara som de är.  Jag vet att jag inte kan styra andra och att det finns människor runt mig som gör mig lite ledsen bara genom att vara precis som de är. Jag vet att det enda jag kan styra är hur jag låter mig påverkas. Jag vet att jag måste våga acceptera nya förutsättningar och släppa lite kontroll. På julafton eller efter nyår eller aldrig någonsin ska jag läsa alla lappar igen. Tills dess. Just Keep Swimming.