swimrunsvackan
Läs först Maarits välformulerade redogörelse om vårt swimrun-äventyr igår. Eftersom jag inte knäppte några egna bilder och inte har så mycket att tillägga om själva utförandet snor jag bara den fina före-bilden. Bilden som speglar ett tillstånd där swimrun-livet fortfarande kändes som en dans på rosor. När det fortfarande kändes som att jag verkligen ser fram emot den där dagen om mindre än två veckor. Den dagen som jag faktiskt har sett fram emot sen tävlingen dök upp i agendan i höstas.
Vad hände sen? Varför känns det plötsligt som att jag aldrig varit mer opepp på någonting någonsin?
Först för att jag hittade ett centimeterstort hål i bröstet på min våtdräkt. Måste ha fastnat i något när vi rasslade fram genom hygget i skogen. Om jag inte var fruktansvärt brutal i påklädningsmomentet och drog i någon nagel, men jag tror inte det. Hål är det hur som helst. Nästan igenom all tjock tjock neopren. Inte riktigt rakt igenom så jag hoppas att det ska gå att laga snyggt. Jag har beställt neoprenlim och jag hoppas att prestationskläder.se har samma superturboleverens som när jag beställde dräkten. I så fall ramlar det ner lim i brevinkastet redan imorgon och jag kan limma och be till någon högre makt om en hel dräkt på lördag. Som jag hoppas på det och som jag hoppas på att det blir tätt och snyggt.
Hur som helst är jag superledsen för att jag har en trasig våtdräkt. Det är inte springa i skogen den är till för. Och mest ledsen blir jag för att det är simma jag tycker är roligt. Kanske det bästa som finns rent av. Det lär ju finnas en anledning till att jag valde den sporten. Jag har räknat kakelplattor i hela mitt liv och nu äntligen hittat ut i öppet vatten och insett att det är ännu bättre. Jag känner mig så rakt igenom glad när jag får simma i solsken och bara sakta glida fram i svart vatten med lagom snälla vågor. När det dessutom är synkat och snyggt bredvid världens bästa simpis snackar vi swimmers high på riktigt. Springa i skogen i våtdräkt är inte snyggt någonstans. Och det gör mig inte glad. Det gör mig bara frustrerad. Hade skorna gått sönder. Vem bryr sig? Men våtdräkten. Den har blivit jag och en del av min själ fast vi bara känt varandra i en månad. Det är hål i mig just nu. Gråter lite inombords.
Och jag har noll självförtroende kvar vad gäller löpning i neopren. Kul att jag ska göra det i tre mil om en och en halv vecka. De första två träningarna tyckte jag ändå att det fungerade över förväntan bra att springa i våtdräkten. Vad har hänt? Ja, det har blivit varmt kanske. Jag vet inte. Plötsligt är det bara så fruktansvärt jobbigt. Jag känner mig så instängd. Benen domnar bort och jag får ingen ordning på andningen trots att det går snigelsakta. Det känns bara bara jobbigt att det är sååå mycket löpning i den här tävlingen. Det är simma som är kul. Några små transportlöpningar däremellan kunde det ju få vara, men tre mil. Jag har aldrig sprungit tre mil sammanhängande någonsin. Jag kommer att dö. Och det kommer att ta så fruktansvärt lång tid eftersom det mest är jobbig terräng. Men om jag förlikar mig med insikten om att jag just nu har en trasig våtdräkt och att den kanske inte går att laga så kommer jag i alla fall vara ännu mindre tveksam till att kapa av benen och armarna på den. Då måste jag ju i alla fall ha en ny. Det är väl det enda som känns bra med just det.
Och sen det där fallet. Bara så rakt igenom läskigt. Ja, jag blev superskärrad och det satt i för resten av träningen. Resten av kvällen. Kanske fortfarande för jag kan verkligen inte jobba idag. Nej, man ska inte tänka på vad som kunde ha hänt men det går inte att låta bli. Bästa finaste coachen som tydligen hade mer ont än hon ville säga. Varfööör sa du inget? Men jag är glad att vi kom runt och spiken ska tas bort och vi vet om att den där bron är näst intill otjänlig så det ska ju vara lugnt i fortsättningen. Saken är ju att vi bara var i ett litet hörn av tävlingskartan och snurrade igår. Resten av banan då? Vad finns det för andra oförutsedda saker som kan ske? Vill jag ens veta det? För det är verikligen verkligen inte en lätt bana. Till exempel är det ju hala stenar exakt överallt. Varför tar jag konstiga risker genom att utföra konstiga aktiviteter som jag inte ens vet om jag blir glad av? Simma är kul. Springa är kul. Men såhär. Jag vet inte.
Nej, det är bara en tung känsla nu och jag vet inte hur jag ska göra för att vända den. Kanske genom en bra simning i eftermiddag. Fast simningen har alltid varit bra. Det är allt det andra. Vad göra? Jag vet ju att jag kommer känna mig grym om jag klarar det. Men nu är det jobbigt.
