maiersara.blogg.se

Imorse fick jag börja med att fnissa lite försiktigt åt min söta lilla mamma. Hon visade sig från sin mest hippa sida och skickade mig en selfie på sig och paps från gårdagens konsertbesök. Jag fick veta att det var hennes första selfie någonsin. Gulligt. Tror att vi måste gå igenom det där med smickrande vinklar bara så kan de nog bli bra på det där.

 

Sen fick jag finbesök i bondeland. Hur ofta händer det? Maarit och hennes triathlonkompis Camilla skulle lära mig hur man springer ett långpass långsamt. Faktiskt precis exakt vad jag behöver lära mig. Och så ville de komma ut i obygden och springa. Hurra för det. Uppdraget: Hitta en runda som är två mil. Jag springer ju väldigt väldigt sällan så långt. Har faktiskt bara gjort det här i krokarna en gång förut. I september. Då trasslade jag mig runt i skogarna i Eltebo och kom sen ut i Hammarby på något vis. Och när jag hittat midsommarcyklingsvägen hem igen stannade klockan på 22km. Det är inte som att jag tröttnat på den rundan, så varför inte prova igen. Jag utgår ifrån att 22km är miljarder gånger lättare med sällskap.

 

Femhundra nervöskissningar senare kom vi iväg. Och så var det det där med att hitta. Första fem och sista åtta är inga problem. Däremellan är det lite värre. Jag läste små gatunamnsskyltar för brinnande livet medan brudarna avhandlade seriösa frågor som hur mycket för stora skor man egentligen måste ha på Marathon och andra viktiga saker som min knapphändiga livserfarenhet inte riktigt räcker till för att hänga med på. Löpningen kändes bra. Mest glad var jag för klädvalet av stor t-shirt och korta tights. Lika glad för att magen höll ihop och inte gick i morgonlöpningsstrejk. Tripp tripp tripp med lätta steg. Kilometrarna tickade på och bondeland levererade fina vyer men lite regngropiga vägar. Efter åtta kilometer fick vi entusiastisk publik. En hel flock med små kossor som intresserat följde varje steg vi tog. Så himla söta. Lika söta som vi. Nä, knappast.

 

Vi hittade ut i Hammarby och totalt världsvan lotsade jag brudarna ut på rätt grusväg tillbaka till Torsåker. En väg som var lite för rak och med lite för många uppförsbackar. Tror inte att jag får välja runda någon mer gång. Men jag sammanfattar ändå 22km med riktigt bra känsla, trots att det var lite gnissel i flocken på slutet. Jag tappade aldrig huvudet och hade nog faktiskt inte haft några större problem att beta av några kilometer till. Antar att det är så det ska kännas på långpass. Så mycket hellre det är sammanbrottstrött och arg som förra gången. Skönt.

 

Eftermiddagen bjöd på ett spontanbesök i huvudstaden. Av alla annonser som finns av den bilmodell jag vill ha (och mecken tycker att jag ska ha) hade vi sett ut en som tycktes uppfylla ställda krav. Rätt prisklass, bra årsmodell, bra miltal, rätt drivmedel, billig årsskatt och det viktigaste - fin färg! I Täby. Tyvärr var den en katastrof. Kalle frågade sig om de hade kört folkrace med den för den var krockad och lackskadad överallt. Definitivt inte värd pengarna den var utsatt för. Extremt svårkörd var den också. VI fick åka hem utan bil. Men vi fick himla god pastamiddag.

 

Det är ju tråkigt att åka bil i vanliga fall. Och i deppen över utebliven bilaffär när jag ändå bara satt som passagerare rakt upp och ner fick jag nåt frispel och gick lös med det där okontrollerade klickfingret. Nu när jag plötsligt har lärt mig hela mitt kortnummer utantill kan det gå vansinnigt fort att slutföra konstiga idéer. Hur sjutton ska jag ro iland det här?

 

 

Meeen... En ska inte hålla på och analysera och fundera så himla mycket. "Tänk inte, bara gör" känner jag någon som brukar säga. Så nu är jag anmäld till tre tävlingar i augusti. Jag har ju vetat i evigheter att jag vill. Faktiskt ser jag fram emot dem allihopa.

 

* 9:e augusti: Lögastrandssimningen (3000m) i Västerås

* 15:e augusti: Riddarfjärdssimningen (2500m) i Stockholm

* 23:e augusti: Stockholm Triathlon olympisk distans (1500m - 40km - 10km)   

 

Nu åker vi!