tisdag
"Sara, nu är det bara att hoppa i grovkläderna för nu ska vi få jobba!"
Hann bara precis till Lissgårn och trycka ett ägg och en avokado efter morgonsimmet innan chefen kom och strålade och berättade att det var kort om folk i försökshallen så att vi skulle behöva täcka upp. Så det gjorde vi. I varsitt par tio nummer för stora flambrallor stod vi och plockade spik och annat metalliskt från ett skakigt transportband för oxidiskt material fem meter upp i luften. Mer oroliga för att byxorna skulle ruska av inför den utländska kunden som ägde materialet än för att vi skulle bli yrsliga av skaket och dammet och höjden. Vi överlevde. Och byxorna satt kvar. Vikta två varv.
Åkte hem och släppte ut min blåaste kompis ur förrådet för första gången i år. Behövde blåsa ut lite damm ur huvudet. Helt mos efter en dag med helt annat än jag vanligtvis gör.
Kände för en tänkarrunda. Premiärturen blev Malmjärn-Östansjö-Hästbo-Spjutäng-hem, totalt 28 km. Min "vanliga" träningsrunda.
Kanske lite mastig premiär med tanke på att det var roligt ungefär till badplatsen vid Malmjärn. När jag hade tagit min åh-så-fint-det-är-här-bild tröttnade jag. Fem kilometer. Hade kunnat vända där. Det var kul att inse att det inte är samma sak att cykla som att spinna. Trött i helt nya muskler. Trött är kul. Ont är tråkigt. Jag började känna av skumt i svanken på vänster sida efter en mil. Det förflyttade sig runt höften och ner i låret. Den där himla höftböjaren som är för kort. Antar jag. Stånka på. Försök sitta annorlunda. Ruska ur. Hjälpte inte. Så himla jobbig sista halva, och rundan tog tjugo minuter längre tid än den normalt ska. Det finns att jobba på
Men det mest oväntade inslaget var ändå att någon placerat ett kranium på en stubbe precis i toppen på Lummerbacken. Jag tror inte att den dog där. Men jag konstaterade att jag klarade backen utan att tappa huvudet. Det gjorde inte den här filuren.
